Steve Sem-Sandberg: Prag (no exit). Essä. Bonnier
Steve Sem-Sandbergs essä Prag – no exit är ett smärre mästerverk.
En kvalitetsmåttstock är hur en författare hanterar klichéerna. Att våga sig på
att skriva litterära essäer om Prag är ungefär som att vara bildkonstnär och
bestämma sig för att måla solnedgångar och skogsgläntor. Sem-Sandberg har en
internationell kollega i genren platsbundna kulturessäer, nämligen Claudio
Magris. Men Sem-Sandberg går inte i den fälla som gör Magris stundtals pinsam,
nämligen att hänfalla till det caféfilosofiska. Inte heller har han samma behov
av att skryta med sin bildning. Visst nämns det en del relativt okända namn, men
inte på det där irriterande flyktiga sättet utan med akt och mening att faktiskt
säga läsaren något. Han skapar ett sug in i texten genom att börja med ett
suggestivt språk som lånar terminologin från naturvetenskapen. Poeten – som det
senare visar sig handla om – går runt i natten och avlyssnar staden med sina
instrument. Först senare introduceras vad det handlar om: namnen, årtalen, den
kulturhistoriska signifikansen. Som lärarvikarie känner man igen knepet: Börja
med något mystifierande och personligt och låt “tråkiga“ hårdfakta smyga sig in
successivt.
Texten följer denna disposition och skapar en medryckande variation genom att
ganska faktaspäckade passager varvas med det mer personliga. Steve Sem-Sandberg
övertygar läsaren om att de stora kulturpersonligheter som nämns faktiskt har en
betydelse för honom och inte bara nämns pliktskyldigast.
Vad som imponerar mest med essän är att den består av ett väldigt tätt och
komplext textbygge. Även rent impressionistiska bilder fyller en funktion; de
följs av tankeväckande associationer som ofta syftar till att ta ett stortgrepp
om en kulturepok. Så jämförs exempelvis Prags varugallerier med Kafkas arbetsrum
där familjemedlemar ständigt stör honom i arbetet. Jämförelsen mynnar ut i ett
resonemang om modernismens rastlösa virrighet.
Men verkar det ändå inte lite espressokvasi? Förvisso, men det håller sig inom
anständighetens gräns. Som alltid är det hanteringen och inte ämnet som räknas.
