Hur länge skall kvinnor nedvärderas på våra högskolor och universitet? Det frågar sig Patrice Soares, utbildningspolitisk krönikör på Lundagård.
Vetenskapsrådets webbtidning Curie publicerar just nu en artikelserie om den bristande jämställheten inom akademin. Kvinnor har varit i majoritet på svenska högskolor sedan 70-talet. Ändå är högskolan i mångt och mycket en manlig bastion. De flesta med ledande befattningar inom högskolan, så som prefekterna och dekanerna, är män. På den högsta forskningsnivån – bland professorerna – är det mindre än 20 procent kvinnor. I dagens takt kommer det dröja 30 år innan 50 procent är kvinnor. Tid kommer dock inte lösa problemen med ojämställdheten på högskolan. För det krävs det politisk vilja och handling. Något vi sett alldeles för lite av hos socialdemokratiska så väl som borgerliga regeringar.
Ytterligare ett problem inom högskolan är den starka könssegregationen. Uppdelningen efter kön är påfallande. Och de som studerar till typiskt kvinnodominerade yrken som till exempel sjuksköterska, socionom eller lärare kommer få betydligt lägre betalt än de som studerar typiskt mansdominerade yrken som ingenjör, ekonom eller programmerare.
Vidare kan man konstatera att cirka 65 % av alla kvinnliga studenter någon gång har blivit utsatta för könsdiskriminering. Det vill säga blivit negativt särbehandlade enbart på grunda av att de är kvinnor. Och att var tionde kvinnlig student upplever sexuella trakasserier som ett problem inom högskolan. Samma siffra för män är mindre än en på hundra. Bilden av kvinnoförakt bekräftas också av att vi gång efter annan blir uppmärksammade på den utbredda sexism som råder inom studentvärlden, med sexistiska sånger, sexistiska nollningar och tafsande.
Det mest intressanta är dock vad vi kan göra åt denna ojämställdhet och könsdiskriminering. Man skulle till exempel – som Delegationen för jämställdhet i högskolan ville – kunna belöna de universitet och högskolor som gör framsteg på jämställdhetsområdet inom genom att de utser fler kvinnor till ledande positioner. Man skulle också kunna införa sanktioner mot högskolor och universitet som inte gör några framsteg inom jämställdheten. Man borde även kunna stänga av de studenter som gjort sig skyldiga till sexuella trakasserier. Och minska anslagen till de studentkårer som inte sätter stopp för sexism inom sin verksamhet. Sådana åtgärder skulle kanske få jämställdhetens hjul att snurra lite fortare.
