Kristian Gerner får professuren i historia vid Lunds universitet. Det bestämde
rektor Boel Flodgren den 15 maj. Beslutet föregicks av en strid som fokuserade
på Kristian Gerner som person, men som också handlade om hur man ska tolka Lunds
universitets anställningsordning. Eller i förlängningen hur en professor ska
vara. På ena sidan stod stora delar av det akademiska Sverige, på den andra en
lärarförslagsnämnd i Lund.
– Att tillsätta en professor är det viktigaste ett universitet håller på med. En
normal professorsstrid är därför inte alls ovanlig, säger professor Thorsten
Nybom, som forskar kring högskolepolitik i Sverige.
– Det har ju visserligen fifflats en del tidigare med tillsättningar om det är
någon som är en omöjlig person. Men det har hållits på en diskret nivå. Det
skrämmande i det här fallet är att lärarnämnden inte anser sig behöva någon som
helst diskretion. Att de trodde att de hade den politiska vinden med sig,
fortsätter Thorsten Nybom.
Egna kriterer
Under nittiotalet blev högskolan en egen myndighet som själv utser sina
professorer. Samtidigt har kriterierna för vem som ska få en tjänst förändrats.
Idag ska pedagogisk skicklighet väga lika tungt som vetenskaplig skicklighet.
Dessutom ställer de enskilda högskolorna upp egna kriterier för vad man ska ta
hänsyn till i linje med dagens utbildningspolitiska ideal.
Lunds universitet har målet att vara ett föredöme för resten av samhället
genom att rekrytera 25 procent kvinnliga professorer, att premiera forskare som
har fört ut forskningen i det omkringliggande samhället (den så kallade tredje
uppgiften). Man ska också ta internationell erfarenhet och möjlighet att vara
goda akademiska ledare i beaktande.
Det är mål som har mött motstånd bland akademiker som poängterar vikten av det
akademiska livets autonomi och av att systemet ska bygga på vetenskaplig
skicklighet allena.
Brustit i bedömningar
I det här fallet valde den humanistisk-filosofiska lärarförslagsnämnden, efter
många omdiskuterade turer, att bortse från att samtliga sakkunniga förordat
Kristian Gerner och placerade istället tvåan,Harald Gustafsson, på första plats.
De lyfte ut Kristian Gerners namn då de inte ansåg att det var styrkt att han
var en lämplig akademisk ledare. Men till slut – efter en mediestorm – valde
rektor Boel Flodgren att gå på de sakkunnigas linje och utse Kristian Gerner.
Lite överslätande menar Flodgren att lärarförslagsnämnden gjort ett bra
beredningsjobb, men att de har brustit i sina bedömningar.
– Vi har erfarenheter av olämplighetsbeslut här. Det är en reell
bedömningsgrund, men den är inte uppfylld, säger Boel Flodgren på en
presskonferens.
Grundval av riktlinjer
För att sökanden ska vara olämplig krävs tidigare stora djupgående konflikter
som har tagits upp i personalansvarsnämnden, enligt Flodgren.
Enligt Flodgren missbedömde lärarförslagsnämnden sitt uppdrag genom att lägga
för stor vikt vid akademiskt ledarskap.
Katja Wibell är studeranderepresentant i lärarförslagsnämnden. Hon anser
fortfarande att nämnden gjorde rätt när de försökte peta Gerner på grundval av
de riktlinjer de fått.
– Han visade inte tillräckligt intresse för de frågor han kommer att ställas
inför som akademisk ledare. Det var ingen i nämnden som ville ha honom. Vi
baserar detta på provföreläsningen och intervjun men också på de sakkunnigas
åsikter.
Hon berättar att det inte kändes rätt att tillsätta honom, att han inte verkade
vara en modern professorstyp som tar hänsyn till exempelvis kvinnliga
doktoranders strukturella problem.
Inte ett rättssäkert sätt
En av nämndens kritiker är Göran Blomqvist, byrådirektör på Sveriges
universitetslärarförbund.
– Det viktiga är att besluten fattas på ett rättssäkert sätt. Att
lärarförslagsnämndens motiveringar går att konkret belägga. Det får inte bara
vara tyckande. Det jag ställer mig undrande inför är skälen som åberopats mot
Gerner, att det handlar om känslor och förnimmelser, säger han.
– Det som har hänt i det här fallet ifrågasätter om universiteten är kapabla att
ha hand om professorstillsättningar, fortsätter han och menar att både
saklighet, rättssäkerhet och objektivitet stått på spel.
Enligt Jan Lindegren, professor i Uppsala och en av de sakkunniga i detta
ärende, är lärarförslagsnämndens bedömning dessutom ett missförstånd som hade
kunnat undvikas om Gerner hade ombetts förtydliga sina åsikter om kvinnor och
mångfald.
– Hade jag haft klart för mig vad som skulle hända hade jag själv ställt
följdfrågor under provföreläsningen. Jag vet att Kristian Gerner inte är sådan
som de tror.
Jan Lindegren menar att bedömningar är svåra, men att de har gjorts av de
sakkunniga.
Till intet förpliktigande
Fast mest vikt verkar de sakkunniga fästa vid den vetenskapliga skickligheten.
Lindegren säger till exempel att det börjar gå mot det hållet att man bedömer
pedagogiken lika mycket som vetenskapligheten.
– Det är en svår sak då den pedagogiska portföljen är mycket sämre här än till
exempel i USA. Vi har intyg som är till intet förpliktigande. Men det är klart
att vi sakkunniga vet vem som är duktig och vem som inte är det ändå.
