Linn Ullman: När jag är hos dig. Norstedts.
Det finns en bismak av Milan Kunderas Varats olidliga lätthet i Linn Ullmans
andra bok. Liksom Kundera skriver Ullman flyktigt. Läsningen flyter på, och en
av hennes karaktärer påminner starkt om Kunderas huvudperson. Det är en man som
nästan programmatiskt har sex med de kvinnor som han levererar avokadogröna
soffor till. En av dessa kvinnor är Stella, huvudpersonen i När jag är hos dig,
som faller från ett hustak likt ett stjärnfall och dör.
Varats olidliga lätthet är i en klass för sig vad det gäller underhållande
litteratur som går obemärkt förbi. Det finns något mer beständigt i Linn Ullmans
berättelse, men som med hennes debut Innan du somnar, har jag en känsla av att
ha läst allt innan jag kommit till slutet.
Den här boken är i flera betydelser ett fall: ett mystiskt brottsfall att lösa,
ett fall från ett hustak eller för den delen ett förfall som kunde ha varit
manus till en film. Fallen i När jag är hos dig vittnar om ett samhällets
förfall och påminner om filmer som Falling down där Michael Douglas plötsligt
går från framgångsrik börshaj till massmördare, eller David Lynchs tv-serie Twin
Peaks där Julie Cruises röst Falling, falling in love blir till ett soundtrack
i mitt huvud.
Ullman har mindre märkliga karaktärer än Lynch, även om flera av de röster som
befolkar boken är så smått emotionellt dysfunktionella. Det blir till ett
tidsdokument över ett samhälle som inte håller ihop och där människorna på ett
vardagligt plan inte riktigt kan samsas. Kärleken förfaller utan att de faller i
förälskelse med varandra.
Ullman hoppar mellan olika karaktärer, olika tider, olika perspektiv.
Förmodligen var tanken att det skulle ge en tv-känsla, av en händelse där
producenten Ullman bestämt sig för att snabbt klippa mellan olika röster. Det är
i detta filmiska berättandet som När jag är hos dig blir riktigt intressant.
Det är som om Ullman ville utforska gränsen och relationen mellan stillbilden
och den rörliga bilden. Säkerligen är det en förklaring till att boken ger så
många associationer till samtida film utan att ge några andningspauser i
berättandet – men vad gäller litteratur kan som bekant konsumenten själv
bestämma hastigheten.
Boken är snabbläst. Med lite god vilja stannar den kvar, med frågor som väcks
utan att peka på några svar. Det är ett fall utan lösning och en bok som i
förstone verkar gå obemärkt förbi, men ändå dröjer sig kvar. Det blir till ett
läsandets olidliga lätthet.
