Befriande fult om medelklassens leda

- in Debatt
@Lundagård

Say hello to peace and tranquility – amerikansk och europeisk videokonst.

Nikolaj Udstillingsbygning. Till och med 2 juni.

Nikolajkirke är tveklöst Köpenhamns främsta centrum för samtidskonst. I strikt

mening saknas det ett museum för modern konst i staden och därför är det

tacknämligt att det finns ett forum för mer exprimentell konst.

Say hello to peace and tranquility är namnet på den nya utställning där ett

antal internationellt erkända videokonstnärer tar avstamp i frågor som språk,

arkitektur och dess baklomliggande strukturer och utgångspunkter.

Utställningen kunde lika gärna ha hetat Say hello to middleclass crisis. Ett av

utställningens mest framträdande teman är nämligen hur språket och

kommunikationen snarast skapar missförstånd, mentala blockeringar och en allmän

känsla av undertryckt och förnekat groll. I Franciska Lambrechts installation

för familjemedlemmarna en dialog med varandra från olika videoprojektioner. Det

blir en dialog som snarare består av parallellmonologer eftersom de snarast

talar förbi varandra. Mamman i familjen berättar om sin dag – hur hon styr och

ställer i huset, ger trädgårdsmästare och kökspersonal instruktioner. Hennes

minspel och sammanbitna framtoning kan få en att tänka på Ibsens dramakaraktär

Nora vars frustration grundar sig i en sysslolös lull-lull tillvaro. Barnen i

familjen tonar även de fram som spleenfyllda dropouts från den högborgeliga

förljugenheten. Dialogen mellan karaktärerna i detta drama punkteras av bilder

från ett gulsolkigt och bara lite för välordnat, kvalmigt hem.

En styrka i denna utställning är att konstnärerna vågar vara fula. Verken har

inte försetts med den estetiserande svala yta som är mycket av samtidskonstens

förbannelse.

Med samma solkiga estetik jobbar Gary Hill. I hans verk framstår dialogen mellan

far och dotter spänd. Språket är knappt förståeligt, det har talats in baklänges

och spelas sedan upp så att orden blir begripliga. Beröringspunkerna i tematiken

mellan Lambrechts och Hill kan sägas vara hur det allid finns mest information i

det outsagda. I Hills installation plockar, fixar och donar karaktärerna i

dramat med religiösa symboler och new-age liknande kitsch. Det lägger sig som en

mystisk yta över det språkligt begreppsliga. Jag upptäcker mig själv med att

tänka snarast i litterär terminologi när jag skriver detta. Det är kanske inte

så konstigt när det finns så klart narrativa drag i verken. Den experimentella

och intressanta filmen hittas nuförtiden oftast i konstvärldens arenor.