Debut 2002.
Antologi. Wahlström & Widstrand.
Sex kvinnor och en man, fem och en halv prosaister och en och en halv lyriker. I
andra utgåvan av Wahlström & Widstrands debutantologi, Debut 2002, dominerar de
kvinnliga förtecknen och det prosaiska uttrycket. I förra årets antologi var det
mera jämnt fördelat både vad det gäller kön och genrer – det var till och med
ett visst övertag för poesin.
I årets urval skulle man alltså kunna utläsa följande tendens: dagens unga
författare i vardande sätter berättelsen i centrum och förskjuter dikten ut i
periferin. Fast man ska kanske inte generalisera allt för mycket med innehållet
i Debut 2002 som enda utgångspunkt; urvalet är ju trots allt tämligen begränsat.
Jenny Toll står för det enda renodlade lyriska bidraget och hon gör det med ett
säkert språkligt handlag. Saknas gör dock den där lilla extra skvätten
tändvätska, som får dikterna att flamma upp och utmana sig själva och läsaren.
Hon fångar trots allt min uppmärksamhet med några riktigt bra formuleringar.
Helena Fehrmans berättelse om hur en naturvetare med intresse för den manliga
kroppen går på krokikurs, för att kunna studera denna naken, innehåller många
beskrivningar med visuell skärpa. Dessutom är det alltid tilltalande med en
berättelse där slutet är inte självklart. Hennes efterföljande korta diktsvit
skvallrar också om en fin blick för former och formers förhållande till
varandra.
Det dryga fyrtiotalet sidor som tilldelats Anne Swärd är väl förvaltade. Den
långa, sammanhängande berättelsen är uppbyggd med hjälp av olika
berättarperspektiv och icke-kronologiska element – och dessa förstärker en också
i övrigt stark historia om en flicka som inte är som andra. Den här berättelsen
om hur flickan har påverkat, och fortsätter att påverka, de övriga
familjemedlemmarna är både mångfasetterad och välskriven.
Mest krävande – och samtidigt kanske också mest spännande – är Susanne Holmgrens
prosadikter i sviten Arktica, i vilken hon förflyttar oss till Nordnorge och
Svalbard. Texterna pendlar mellan naturens olika nivåer: Holmgren gestaltar ett
slags geologiska processer i Svalbards inre, hon undersöker platsens speciella
beskaffenhet genom att närskåda luften och vattnet och fram manas det rådande
tillståndets intensitet: "så rasar allt in i den bortflyende horisonten och allt
är vitt, lyser vitt och famnar vitt; där är ej synfält, där är ej landmärkan,
här är ej fästpunkt i ispsykosen".
