Text & Subtext. Nikolaj Copenhagen Contemporary Art Center,
Till och med 29 september
Vill man få ett smakprov på asiatisk samtidskonst behöver man inte ta sig längre
än till Nikolajs center för nutidskonst, ett stenkast från Amagertorv i vår
grannhuvudstad.
Här presenteras tjugotvå kvinnliga konstnärer från mer än elva länder i
Ostasien.
Utställningens curator Binghui Huangfu vill dock uppmana oss att se dessa
konstnärer som enskilda individer. Huangfu vill också skapa förståelse för hur
de kvinnliga konstnärernas verklighet ser ut. En verklighet då männen utgör den
faktiska "texten", och kvinnan "undertexten". Men då det handlar om asiatiska
konstnärer skulle den lika väl kunna spegla förhållandet mellan öst och väst,
där den västerländska kulturen är texten/normen, och den österländska
subtexten/undantaget.
I Susan Victors (född i Singapore, verksam i Sydney) tre kristallkandelabrar som
tidigare ställts ut på Venedigbiennalen 2001, ges tydliga referenser till det
västerländska koloniala inflytandet. De två yttersta, röda kandelabrarna,
pendlar praktfullt i sin glans mot den mittersta som egentligen är ett hopplock
av krossat glas från olika föremål, kanske resultatet av en tidigare kollision.
Kandelabrarna svingar sig allt närmare med kraft, blodröda glasdroppar sipprar
ner på golvet från den "oäkta" kandelabern.
Den kinesiska konstnären QinYufen (född i Kina 1954, men bosatt i Tyskland) har
i sin installation Silent Wind valt ett vardagsföremål typiskt för sitt
ursprungsland, handfläkten av bambu, här dock överdragen av dyrbart vitt siden.
De hänger tätt intill varandra och vajar stillsamt för luftdraget uppe på andra
våningen. Denna vackra och meditativa lek med vinden som för Yufen betyder inre
styrka, symboliserar de östvindar som följde konstnären till Väst.
Zhang Xins (född 1967 och verksam i Kina) verk Climate No. 6 är mer komplext och
ironiskt. Det utgår från Liu Hulan, en förebild för många kvinnor och idol för
många maosocialister (hon dödades av den kinesiska nationalistarmén på
30-talet). Här återfinns Hulan, avbildad i is, som under utställningens gång
smälter till vatten och sedan tappas på plastflaskor med idolbilden som etikett.
På ett lekfullt sätt ger det oss chansen att få i oss hennes energi och
socialistiska idéer i en enda klunk.
Deltagarna är många, alla har något att säga. Alla kräver tid av oss betraktare.
Kanske hade man vunnit en starkare upplevelse om man nöjt sig med ett snävare
urval – ett vanligt problem i samlingsutställningar. Men samtidigt uppstår det
spännande möten i denna olikhet och mångfald.
