Frans Daniel Nessles debutbok Maud. Var hon likgiltig eller var
hon…ja…nej…jag vet inte (Albert Bonniers Förlag) handlar om Paul, en
uttråkad gosse från Sala, som tillsammans med lika uttråkade Frans och Bruno
dricker öl och slåss om pinglan Maud.
Maud är tjejen som alla vill ha, i själva
verket tjejen som alla faktiskt har. När de inte har Maud spelar de TV-spel,
äter hamburgare eller diskuterar skräckfilmer. Både fiktion och verklighet
drunknar dock skrattretande fort i viljan att skriva en cool bok om unga
förslappade människor.
Det vilar något ytterst desperat över denna bok där namngivna gatuadresser och
välbeskrivna mjölk-rapar läggs fram som yttersta bevis på samtidighet. Denna
desperation gör också att Nessles drift med coffe-table litteraturen – tydligast
visat genom bokens knallrosa och pinup-associerade omslag – fastnar ordentligt
någonstans på vägen.
Bokens genomgående godtyckliga trotsighet gör det i princip omöjligt att ta till
sig bokens sista del – ett manifest där Nessle försöker reda ut (driva med?)
etablerade begrepp som determinism och relativism.
Detta varvas med en inte alltför intressant diskussion rörande ironins innersta
kärna. Allt givetvis inom parantes relaterat till Maud med stort M. Och kanske
blir denna del av boken så tråkig just på grund av Nessles idoga påpekanden om
detta avsnitts tråkighet, ett knep som torde använts av Nessle för att uppnå
motsatt effekt.
Jag gör verkligen mitt yttersta för att hitta något jag tycker om med Nessles
bok, men det är svårt. Boken är lika tråkig som en dålig kvällsblaska eller TV
3:s söndagsfilm; en gäspning, varken mer eller mindre.
