LEDAREN
”Minimikravet för att få nedsättning är att årsbeloppet minskar med mer än tre
procent av prisbasbeloppet i jämförelse med det ursprungliga årsbeloppet.”
Klart som korvspad. Eller?
I runda slängar lånar en miljon svenskar pengar av Centrala studiestödsnämnden,
CSN, för att finansiera sina studier. Ungefär 300 000 av dem läser på
universitet eller högskola.
Och antagligen är det knappt någon av dem som vet hur det nya lånet fungerar.
Den allmänna attityden till det bidragssystem som gick i graven 2001 var att se
det som en fyraprocentig skatt som man betalade fram till pensionsåldern. Det
sågs inte som ett lån i formell mening, utan mer som ett lån i bemärkelsen att
”låna pengar av pappa”:
Men numera är CSN:s lån verkligen ett lån som ska betalas tillbaka inom tjugofem
år.
Trots att det är en ganska omvälvande förändring så har det inte funnits någon
samlad vilja från vare sig CSN eller Utbildningsdepartementet att varna
studenterna för denna potentiella lånefälla.
Vem har förklarat för Lunds novischer vad begreppet ”annuitetslån” betyder? Och
varför går det inte ens att hitta vad som krävs för att få nedsättning på CSN:s
hemsida?
Thomas Östros tycker att vi ska vara stolta över världens bästa studielån.
Visst, i ett internationellt perspektiv kan jag sträcka mig till att kalla det
godkänt.
Men jag har svårt att vara stolt över ett system som ingen ens bemödar sig om
att förklara för mig.
Bara under de fyra första månaderna i år har 13 900 krav överlämnats från CSN
till kronofogdemyndigheter runtom i landet. Och det på krav som är ställda på
det gamla lånet, som bara är 4 procent av lönen före skatt.
Även om man från centralt håll bedyrar att de med låglöneyrken ska kunna få
något som kallas ”nedsättning” för att underlätta återbetalningsplanen, så är
informationen om reglerna högst bristfällig. Dessutom innebär inte denna
nedsättning en avskrivning, utan de facto skjuter man bara återbetalningskraven
på framtiden. I värsta fall kan man alltså plötsligt bli överraskad av skyhöga
återbetalningskrav.
Om vi undantar möjligheten att begära nedsättning är det nya studielånet bara
fördelaktigt om man har en god bild av vad man vill läsa, har spontant läshuvud,
klarar tentorna och nätverkar järnet. Efter avslutade studier ska man sedan se
till att ha en hög ingångslön som gör att man kan betala tillbaka lånet bums.
Låter det här som skräddarsytt för de studieovana grupper som Thomas Östros vill
enrollera i den nya, öppna högskolan? Rimmar det med den vackra frasen
”livslångt lärande”? Med en ensamstående mamma som drömmer om att bli
bibliotekarie?
Eller snarare med en akademikerunge som bor hemma, läser ett karriärsstrategiskt
program, jobbar extra (eller lånar av pappa) och skippar lånedelen av
studiemedelssystemet totalt?
Oundvikligt
I det här numret handlar flera artiklar om missförhållanden för kvinnor, på
många olika plan. Det blir ofta så i Lundagård – och det beror inte på att vi
har en hemlig målsättning att göra om tidningen till ett aka-feministiskt forum.
Det beror istället på att verkligheten är just som den är: patriarkalisk.
Oavsett om vi läser till högskoleingenjörer, tittar på spex, löneförhandlar,
eller får diagnosen ”utbränd”.
För övrigt hoppas jag innerligen att Kajsa Palmkvists debattartikel om spexens
natur kommer att dra igång en intern diskussion om vad ett spex är och vad ett
spex bör vara. You go girl.
