Höstens biografstatistik är en lågoddsare. Biljettköerna kommer att ringla som längst till den nya Harry
Potter-filmen, till andra delen i Sagan om ringen och till jubilerande James Bond i sin tjugonde
film.
Men innan repertoaren bländas av dessa totalfilmer har publiken flera intressanta premiärer att välja mellan.
En ny film av Pedro Almodóvar var förr en angelägenhet mest för cineaster, men
efter oscarsbelönade Allt om min mamma, är Almodóvar med all rätta en namnkunnig
regissör. Med sin nya film Tala med henne berättar han ännu en unik berättelse
med ett färgstarkt foto.
Som i flera av Almodóvars filmer handlar Tala med henne om stark och annorlunda
vänskap i den moderna människans ibland kaotiska omgivning. Journalisten Marcos
och den manliga sjuksköterskan Benignos relation binds, men prövas också av
kärleken till två kvinnor: Dansösen och tjurfäkterskan, som båda ligger i koma.
Trots omöjligheten av kommunikation är kärlekens logik enligt Benigno uppenbar:
Kärleken skulle vara trångsynt om den
accepterar koma som ett legitimt hinder, och Benigno är konsekvent även i
handling. Kärleken kämpar mot den goda smaken i Almodóvars egen värld av drifter
och moral. Tala med henne är en av årets bästa filmer.
Richard Hobert har stoppat det löpande bandet i dödssyndernas filmfabrik. Det
som började som ett lovvärt projekt – att göra en filmserie av de ju
dödssserierna – blev till slut ett hafsverk.
Nu behöver han återfå publiken och sitt goda namn med manus och regi i den nya
filmen Alla älskar Alice. Tolvåriga Alice slits som en slagpåse mellan sina
föräldrar i början av en skilsmässa. Att det är mannen som framställs som den
ende personen med sans och vett bland lögner och hysteriska kvinnor belastar
berättelsen, som rätt uppenbart är Hoberts egen.
Referenserna är lånade (eller stulna) från Bo Widerberg, men kommer inte i
närheten av att som Widerberg kunna skildra människors vardag och relationer.
Trots att rollistan är stark (bland
annat Mikael Persbrandt, Lena Endre och Marie Rickardson) känns den
slentrianmässig och gör en påmind om att Sverige, trots ljug om en filmvåg, är
ett litet filmland. De största filmländerna är USA och Indien. Hollywood och
Bollywood gör varje år mer än tusentalet filmer.
Den indiska filmen har blivit allt mer populär även utanför landets gränser,
både bland publik och kritiker. I år har vi kunnat se Monsunbröllop och tidigare
i höst fick den fyra timmar långa bollywoodfilmen Lagaan svensk premiär. Detta
nyvunna intresse är så klart inte filmindustrin sen att använda sig av.
Det tydligaste exemplet är den amerikanska filmen The Guru, som gör sedvanlig
romantisk komedi med indiska sång- och dansnummer. Men mellan de färgglada
klädbytena är den indiska curryn är på tok för svag.
Då är det desto större behållning att se en annan av höstens filmer med indiskt påbrå, Skruva den som Beckham. Bollen är rund och filmen är en välskriven engelsk komedi av Gurinder Chada. Jess har som i alla tonårsrum satt upp planscher på hennes största idol. Enligt konventionen borde det vara någon popartist eller en enligt indisk sedvänja lämplig guru. Jess har i stället David Beckhams blick över sängen. Själv spelar hon fotboll i smyg och drömmer om att bli proffs medan familjen önskar sig ett traditionellt giftermål. Skruva den som Beckham skämtar med traditioner och fördomar, utan att skämta bort allvaret i att ungdomar alltid får lida för sina föräldrars val och åsikter. Skruva den som Beckham blev en publiksuccé i England, och den är värd att bli det även i Sverige.
