En peppad lördagskväll kan ett samtal senare förvandlas till en moralisk sanningsstund. Hedvig Areskoug har blivit varse vuxenvärldens dilemman.
Jag byter till listan ”Dansa” på Spotify. Det är lördag och om ett par timmar befinner jag mig på ett dansgolv. Jag känner den där euforiska-känslan smyga sig på. En titt i garderoben, vilken klänning blir det idag? Dessa ständiga I-landsproblem. Men likväl befinner man sig där, i klädångestens dilemma, helg efter helg. Telefonen ringer: ”Inget uppringnings-ID”. Det verkar skumt. Kanske är det ett viktigt samtal?
– Hej, det är Agneta från Radiotjänst.
En ilning går genom kroppen.
Så var den moraliska kampen över. Det där jag skjutit på framtiden var påtagligt nära, känslan av att inte bli vuxen och fortfarande leva på någon annan, bryts ner och försvinner. Agneta och jag konstaterar att jag inte har någon TV och att jag bott i korridor hela mitt vuxna liv och därför inte behövt betala avgiften själv. Vi konstaterar också att jag flyttat, att jag har dator med internet och att jag ska betala 2076 kr per år till Radiotjänst.
Agneta önskar mig en trevlig lördagskväll och jag lägger på luren i resignation. Jag sms:ar febrilt mina föräldrar för att beklaga mig. De håller med om att Radiotjänst kunde valt en bättre tidpunkt än en lördag att ringa. Men där tar deras medlidande och också min självömkan slut. För nog för att det är bittert att som student betala lika mycket som ett stort företag i avgift, men nu är det så som vi har det ordnat i Sverige och just den här lördagskvällen finns inte så mycket mer att göra än att följa lagen.
Ni kanske tycker att jag ger upp för lätt? Att jag följer vad lagen säger utan att reflektera över om det faktiskt är rätt. Kanske. Eller så tror jag på att förändring kan uppnås även om man under tiden som man kämpar för en förändring är laglydig. Det gör inte kämparglöden mindre het eller mina åsikter mindre underbyggda och slagkraftiga.
Jag går tillbaka till garderoben och undersöker utbudet. Jag känner mig faktiskt lite annorlunda. Är det vuxnare? Det är åtminstone inte mer bitter som jag befarat efter ett samtal som detta. Nu kan jag äntligen sätta upp min TV på väggen med gott samvete. Och bli minister.
