Kutlug Ataman – long streams Nikolaj udstillingsbygning, till 1 dec 2002.
I den gamla kyrkan Nikolajs största rum sätts tonen direkt i Kutlug Atamans installation 99 names. På en mängd videoprojektioner syns och framför allt hörs en man som nästan
spastiskt gungar fram och tillbaka i en religiös åkallan. Han bär dock en
klädsel som man knappast kan beskriva som religiös eller vördnadfull: ett
enkelt vitt linne över en svettig kropp.
Själva det andliga lyft som kyrkorum oftast ingjuter i betraktaren
kontrasterar mot den starkt fysiska kroppsligheten hos dessa projektioner,
som just befinner sig uppe taket där den eteriska dimensionen hos arkitektur
ofta infinner sig.
Här utnyttjas verkligen det faktum att konsthallen är en kyrka och hela temat
i installationen får en ytterligare dimension än det hade haft i en mer
profant neutral utställningshall.Vad som gör verket så starkt är främst ljudet
av mannens ständigt sammanbitna mumlande som löses upp i den luftiga akustiken
och som inte ger någon möjlighet att värja sig. Även i de andra rummen läcker
det igenom och till sist blir hela nedanvåningen invaderad av det.
Samma besatthet visar kvinnan med det minst sagt passionerade förhållandet
till amaryllis.
I The four seasons of Veronica Read får man en både gripande, och ibland smått
löjeväckande inblick i dennna kvinnas fullständigt uppslukade förhållande till
sina blomsterodlingar. Verket ger handfasta tips om odling, man kan faktiskt
gå hit av samma anledning som man lyssnar på Trädgårdsdags i P1.
Mer gripande är det dock att se hennes livshistoria spelas upp. Hon berättar
om sin tid som sjuksköterska på långvården och här är det omöjligt att inte
dra paralleller till hennes blomsterhobby. Det är som om hon inte klarade av
allt mänskligt lidande och själslig närhet, men ville bevara sin vårdande
funktion i blomsterpassionen.
Kvinnans sammanbitna, lite asketiska ansikte och ryckiga gester för mig att
tänka vidare på religiösa sekter med inrutat liv och förnekelse av det
värdsliga. Veronica Reads liv verkar vara en oändlig cykel av att odla, sköta
om, ansa och knipsa.
Liksom i verket 99 Names blir ljudet till slut ett sammelsurium av
röstfragment. Ju längre man sitter desto lättare är det att råka in in samma
slags trans som sorlet från en fest eller en stor tågstation kan försätta en
i.
Vid verket It´s a vicious circle blir frågan om gränsen mellan konst och
dokumentär påträngande. En man från Jamaica berättar långsamt och sakligt om
de problem och sorger han upplever som invandrare i Berlin. Hans livsbejakande
syn på livet krockar ständigt med den njugga attityd han möter i trapphuset i
sin hyreskasern. Även här ger det långsamma utredande tonfallet känslan av att
hans tal skulle kunna vara en oändlig loop.
Det finns inget att säga om innehållet i Kutlug Atamans utställning det är mycket gripande i sin
långsamma saklighet. Däremot verkar konstnären inte ha vågat lita på det
oestetiskt dokumentära utan har vrängt till presentationen i en krystad form.
De monitorer där mannen från Jamaica ger sin livberättelse är vända mot
varandra och sägs symbolisera att subjekt blir objekt i en ond cirkel.
Långsökt, var ordet!
Med dessa små noteringar med rödpennan i marginalen skall det dock inte
förnekas att det är en av de mest viktiga och gripande utställningar som
visats i denna konsthall på länge.
