Shanghais kulturelit slår sig fram i "ett slags Sex and the city". Men
tyvärr vet inte Wei Hui vilket ben hon ska stå på. Och det märks.
Wei Hui: Shanghai Baby. Forum. Översättare: Anna Gustafsson Chen.
I Wei Huis Shanghai Baby tornar Shanghais stadskärna upp sig som
ett urbant paradis av dofter, passioner och möten. En aldrig sinande ström
författare, konstnärer och modeskapare för läsaren rakt in i stadens
intellektuella maktsfär. I denna den bästa av världar där signeringstourer och
poesipartyn avlöser varandra utspelar sig ett tyst krig mellan människor på
väg mot den absoluta toppen.
Anledningen till att Shanghai Baby uppnått kultstatus och blivit
bestseller i hela 19 länder torde ha olika orsaker. Låt gå för att romanen, i
ett hårt hållet Kina, har blivit en av landets mest sålda böcker på grund av
sina välbeskrivna sex- och drogsekvenser. Något som chockade de kinesiska
myndigheterna så till den grad att de lät bränna 40 000 exemplar av boken i
ett offentligt bokbål. Samma orsak – att bokens popularitet skulle bero på
dess chockerande innehåll – ter sig ganska tam i Sverige, där sexrelaterade
reportage i media är lika vanligt förekommande som tevetablån.
Snarare torde Shanghai Baby
gå hem som lättsmält underhållning i form av barrundor, sex och personliga
intriger här. Något som styrks av det faktum att boken på sitt omslag beskrivs
som "ett slags Sex and the city".
Huvudpersonen Coco drivs, som de flesta andra i hennes närhet, av en desperat
vilja att erövra världen och har för avsikt att nå detta mål genom att skriva
en chockerande bok. Shanghai Babys självbiografiska prägel måste
antagas vara orsaken till att Hui dessvärre lägger tyngdpunkten på en
förväntad omskakande effekt istället för ett fascinerande innehåll. Detta gör
det svårt att ta till sig bokens mer mörka episoder eftersom de, i avsaknad av
äkthet, endast känns som berättartekniska hjälpmedel. Det är synd för
stundtals vågar Hui släppa loss sitt språk, smärtsamma förluster känns då
okonstlade och dialogen träffande.
När Hui är kort och koncis blir det osentimentalt och välskrivet. Men tyvärr
är det ofta ett enda malande av meningar fulla av ord som "vild blomma",
"förtrollande Medusa" och "fantasins vingar", som med sina pretentiösa
ambitioner krossar både känslan av äkta passion och äkta smärta.
Antagligen använder Hui detta språk för att framhäva den eleganta, sexiga,
smarta och rebelliska kvinna hon (Coco) är, men något tar helt klart andan ur
denna avsikt.
Samtidigt går det inte att undvika känslan av att det bakom romanens
revolutionära medieelit döljer sig ensamma och ganska trasiga människor.
Bokens hyllning av yttre skönhet har svårt att dölja prestationsångestens
sträva eftersmak. Ett faktum som inte bara slår läsaren utan även tycks slå
författarinnan själv, vilket gör det svårt att precisera bokens budskap. Hui
vet uppenbarligen inte vilket ben hon skall stå på, vilket har förödande
konsekvenser för en roman med ambitioner att teckna målmedvetna karaktärer.
Trots att Hui skickligt lyckas fånga Shanghais forsande flod av intryck,
räcker varken exotiska terrasser eller vilda taxifärder för att lämna ett
bestående intryck av denna roman.
Som en blinkande diskokula fortsätter Shanghai att snurra.
