"I’m hanging on your words,
living on your breath"
Det gäller att skriva innan det är försent, innan det nya blir det gamla.
Det gäller att vrida sig ur den alltför välbekanta blickens föremål,
förhållanden,
proportioner; vidga maskorna i det nät av självklarheter som har sänkt sig
över rummet och se:
Det finns glipor och sprickbildningar i allt.
På den här platsen omsluts jag dagligen av mer än 40 kubikmeter luft. Den
verkar hela tiden vara densamma (jag ser ju inte någon skillnad) – men är det
så klart inte:
Andetagen förändrar med nästan jämn puls gång på gång trycket i rummet, tar
något och ger något tillbaka. Upprepar: tar och ger tillbaka.
Jag ser inte vad det är som kommer och går, det är för varmt här inne.
Utanför, ute i mörkret, skulle jag kunna få en skymt av detta kommande och
gående; men det är också enda skillnaden – en skymt; jag ser själva flykten,
inte det som flyr: Om inne eller ute, ser jag bara spår.
Ändå är det ju att se – ha sett – på ett annat sätt. På ett annat sätt: Här
inne i rummet tjocknar luften, den stannar upp och låser fast mig; låter mig
se dess osynliga kraft – ja, jag ser bilden framför mig:
Armar, ben, huvud och läppar stillnade som fastfrusna inuti ett isblock;
konstant på väg att åldras, men hela tiden nya, i meningen bevarade,
oförstörda:
Ett fossil, en konserverad lämning, ett snitt ur tiden:
En individ i ett av sina dagliga rum.
