Författaren Jan Guillou intog Studentafton under gårdagkvällen och ömsom klankade ned, ömsom hyllade kollegor, deckare och sin läsekrets. En afton som kantades av medveten egoism och dräpande kommentarer, tycker Lundagårds utsände.
”Jag började som ett ungt litterärt geni”.
Det är en av de första meningarna Jan Guillou yttrar när han stigit upp på scenen. Denna mening satte tonen för resten av föredraget. För även om uttalandet sades med en gnutta ironi, så kan Jan Guillou knappast berömmas för att han är ödmjuk. När kvällen är över kommer han att ha hunnit förolämpa både Camilla Läckberg och Björn Ranelid, jämfört sig själv med en gammal dammig cowboy som lär unga flickor i ridstövlar att rida och skrutit om hur mycket pengar han tjänar. Trots det måste jag berömma honom för hans uppenbara egenkärlek och skarpa uttalanden, han är onekligen en man som vet vad han vill. På grund av detta får han också med sig publiken som då och då skrattar lite blygsamt åt hans bryska skämt.
”Man måste skriva begripligt och om angelägna saker, som jag gör.” menar Jan Guillou, och dissar i nästa andemening deckargenren. Spionromaner är nämligen mycket svårare att skriva, enligt honom själv. Han berättar vidare om att hans största läsarkrets är män mellan 18 och 40 år, med hög utbildning och som röstar borgerligt.
”Och det vet jag inte hur man ändrar på!” grymtar han och hytter argt med näven i luften. Detta avspeglas även i publiken där det sitter en majoritet män. När det blir dags för frågestund är det även där männen som vågar ta mest plats. Just politiken vävs hela tiden in i det han säger. Och han gör ingen hemlighet av vilken färg han sympatiserar med.
Jan Guillou pratar länge om hur han tänker när han skapar sina böcker. Han menar att experimenterande och nyskapande är viktigt och hela kvällen genomsyras av hans åsikter om att kvalitet och försäljningssiffror är två helt olika saker.
Jan Guillou stoppar nonchalant in en snusprilla under läppen och forsätter:
”Camilla Läckberg har inte kommit upp i mina intäkter och kommer aldrig att göra det heller.”
Efter att både moderatorn Torbjörn Forslid och Jan Guillou själv berömt att han med boken Ondskan fått högstadiepojkar som aldrig öppnat en bok i sitt liv att läsa, utbrister han:
”Sen får dem läsa Ondskan – och då har vi dem jävlarna!”
Jag förstår att många fascineras av hans medvetna egoism och dräpande kommentarer, men det är knappast på grund av sin avsaknad av ödmjukhet som han sålt så många böcker.