Tanken med den här bloggen var från början att vi redaktörer skulle kunna snacka lite skit och ge en inblick i vår vardag. Sedan kom en ansvarig utgivare och började skriva om en allvarlig grej och ribban sattes därefter. Tråkigt. Jag ger en liten vardagsinblick i stället. I helgen gick nummer 3 2014 i tryck. Från och med denna våren gör vi bara fyra pappersnummer per termin, på grund av ekonomisk bajsmacka och för att det är det enda vi kan göra utan att garanterat hamna på ekonomiskt minus och bli kickade efter sommaren (tufft liv). Well well. Hur ser en vecka efter tryck ut för en ansvarig utgivare? Först och främst följer månadens två enda helt lediga dagar. Woooop! Nu skickade vi in tidningen till tryck vid femtiden på måndagsmorgonen. Först då kände vi att allt var helt klart. Eller så orkade vi inte småfixa mer – efter två veckor av mer intensivt arbete som kulminerat i dygnet runt-jobb en hel helg blir man ganska mör. När man så cyklar hem finns bara en sak i tankarna: Hoppas fan inte att tyckeriet ringer med dåliga nyheter. Scenariot illustreras bra med följande bild från Lundagårds tumblr. Well well. Den här gången ringde ingen, vilket gjorde att undertecknad kunde chilla hela måndagen och tisdagen. Bortsett från att jag är i en konstant poststressnivå fram till klockan 17 på måndagseftermiddagen. Det tar en tid innan jag hinner slappna av och sluta tänka jobb. Därefter blev det meningslöst FIFA-spelande, något annat fanns det inte ork till. Den enda egentliga sköna dagen är tisdagen. För min del blev det att göra saker som inte hunnits med de senaste två veckorna: städa och diska upp allt skit hemma. En tur till älskade Helsingborg och en fantastisk utställning på Dunkers på det. Onsdag: på plats på redaktionen igen. Och nu kommer stressen på riktigt. En onsdag med direkt grävjobb i handlingar, webbhjälp och diverse småfix ledde till den oundvikliga stressen i kroppen. På torsdagen kommer tidningen till AF-borgen och den brukar huggas snabbt av diverse människor som är viktiga i Lund (deras status utanför studentlivet är likt min fruktansvärt marginell). Vad har vi skrivit i Morrhoppan? Vem blir Q:ad? Nyheterna? Någon vettig ledare eller surt stick? Som ansvarig utgivare blir det lätt en hel del skit. Det är ett fruktansvärt ensamt jobb ibland. Är något fel får man fan veta det. Det är en del av jobbet, och jag är okej med det – sticker man ut näsan hamnar den ibland i kläm. Inte för att jag eller mina medarbetare nödvändigtvis har gjort något fel, för den delen. Men fram med kritiken, jag lär kunna svara. Livet. På förhand kan jag säga att jag är stolt över numret som anländer i lådorna under slutet av denna veckan. Efter en turbulent höst där det handlade om att slåss för att överleva (där kårordförandena direkt hotat att avskeda oss om vi inte lyckas ro in ett nollresultat i en hopplös sits), bli accepterade och hitta en identitet känner jag att Lundagård börjar ta spetsigare former – trots administrativt svåra förutsättningar. Inte minst är jag så oerhört stolt över Lundagårds medarbetare, och det menar jag från hela mitt hjärta. Nu gäller det att förbättra ytterligare och sätta högre mål för hela innehållet. Det finns så mycket talang som väntar på att få blomma ut helt. I övrigt har Helsingborgs dagblad börjat uppmärksamma oss mer sedan följande artikel. Viktigt för alla oss som tror på studentlivet i Helsingborg. Det förtjänar att uppmärksammas. Senast under dagen ringde en av de HD-journalister jag sett upp till mest under min ungdom, Marjan Svab, upp och snackade studentliv. Fint. Nu är det dags att sätta stresshjärnan på paus, sova och säga följande till de som blir sura över kritiken i kommande nummer.
