Hur onormalt är det att inte ha cykel i Lund? Studentlivskrönikör Linus Gisborn ringer Trafikverket och funderar över vad det egentligen innebär att vara en lundensare.
Det tar 40 minuter att i rask takt gå hemifrån min lägenhet till biblioteket. 30 minuter till stan och 20 minuter till närmsta falafelhak värd namnet. Och ja, jag skrev GÅ. För det är precis vad jag gör. Det kanske låter exotisk med en lundabo utan cykel. Men det är så vardagen ser ut. Jag tar mig fram till fots.
Men för att få kalla sig för en riktig lundabo finns oskrivna regler att förhålla sig till. Du ska ha handlat grönsaker i stånden på Mårtenstorget, sett magnoliorna blomma, varit på Kino och ätit en baguette från Widerbergs. Viktigast av allt? Du ska ta dig till alla platser på cykel. Att inte ha en cykel i Lund gör mig till något av en udda fågel. Att jag därtill varken har busskort eller bil gör mig i bästa fall otaktisk. Vi skulle också kunna kalla det korkat.
Den frivilliga cykellösheten beror nog mest på småländsk snålhet. Det har resulterat i att jag har prövat att skaffa cykel genom olika gratistaktiker. Det har funkat sådär. Jag svor ett nyårslöfte som sprack. Jag bad till Gud att en Monark skulle stå vid min säng när jag vaknade. Det nyaste då: jag önskar att en vän flyttar från stan och skänker mig sin i silver glänsande REX med bockstyre. I samma veva bestämmer sig fler kompisar för att flytta (de bor rimligtvis i ett kollektiv) och plötsligt har jag en Crescent, en Husqvarna och en DBS i förrådet. Halleluja.
Jag ringer upp Trafikverket för att fråga vad det är för fel på mig. Kanske ingår jag i någon allvarlig riskgrupp? Mest av allt hoppas jag på att i något avseende vara typisk. Att jag är en del av en sorts cykellös, nationell gemenskap. Jag vill bli kategoriserad.
Hur onormal är jag egentligen som inte har en cykel i Lund?
– Haha, du är säkert helt normal, säger en förvånad Jonas Bengtsson på Trafikverket.
– Du kan vara lugn. Kanske kan du prata med någon på Cykelfrämjandet om det här. Eller med någon från kommunen, fortsätter han.
Jag pustar ut. Detta innebär att mina i-värsta-fall scenarion var meningslös oro. Jag kommer inte behöva gå till en psykolog, rehabiliteras in i en lundensisk cykelvänlig mentalitet, utsättas för valsångsterapi eller få dyra räkningar hemskickade. Istället kan jag i lugn och ro invänta det flyttande kollektivet. Det kan ta tid. Men jag är beredd. Come what may, jag promenerar vidare ett tag till.
