På plats: Konferensen Fattiga och rika – aktuell utvecklingsforskning och dess
villkor i Sverige. Avslutande paneldebatt i Palaestra, 11 januari.
Vi lever i ett konferenssamhälle: När vi ska prata allvar åker gratispennorna
och pumptermosarna fram. Nu var det U-landsforskarnas tur.
En brokig skara hade kommit till SIDA:s stora konferens: biologer,
nationalekonomer, geografer, fysiker, antropologer. Alla var där. I kaffepausen
snubblade jag över en arkitekt som undersökte den ”långsiktigt hållbara
arkitekturen”.
Över sexton miljarder kronor fanns i fjol budgeterade för bistånd i Sverige och
forskarna har ett stort inflytande över fördelningen av dem. Konferensen
ordnades av SIDA eftersom omvärlden förändrats. Eller snarare: SIDA har insett
att omvärlden förändrats. Det stavas globalisering.
Under de senaste två åren har Globkom, ”Kommittén om Sveriges politik för global
utveckling”, utrett hur alla politikområden och inte bara biståndspolitiken
påverkar fattiga länder. Resultatet är ett betänkande, nu ute på remiss, där man
konstaterar att handel, säkerhetspolitik, miljöpolitik och allt annat som en
regering sysslar med måste samordnas för att bistånd ska ha någon effekt
överhuvudtaget. Dan Brändström, från Riksbankens Jubileumsfond, uttryckte det
kärnfullt under konferensen:
– De ökade anslagen till SIDA är som det ser ut nu symbolpolitik. Sydafrika
använder 58 miljarder till Jas-plan trots att pengarna behövs till
fattigdomsbekämpning.
På akademiskt fikonspråk kallas det för ”brist på koherens”. Detta var den röda
tråden i den debatt som satte punkt för konferensen. Sju män och en kvinna,
ingen under femtio, alla svenskar, konstaterade på artig jargong att
utvecklingsforskningen i Sverige saknar samordning.
Bernt Edqvist, chef för Ericsson Foresight och, som han uttryckte det,
”medborgare i aktiebolaget världen”, passade på att ge universiteten en spark i
skrevet.
– Det behövs nya multidisciplinära arenor för att få ihop nya miljöer där olika
aktörer kan mötas. Universiteten är inte dynamiska, påstod han.
Därmed var det blåst till strid. På ena sidan stod de akademiker som försvarade
universitetet med dess långa forskningstradition. På andra sidan stod de som
kritiserade universitetens långsamma strukturer och oförmåga att bedriva
problembaserad forskning för att få snabba svar på konkreta problem.
Deltagarna i panelen verkade stundtals ha skrivit sina anföranden långt i förväg
och lyssnade inte särskilt mycket på varandra. Efter att Hans Rosling från
Karolinska Institutet föreslagit att debatten skulle föras på engelska för att
underlätta för de utländska gästforskarna fortsatte man obesvärat diskussionen
på gedigen akademikersvenska.
Globkom-utredningen slår fast att inte bara solidariteten, utan även ”det
upplysta egenintresset” motiverar en svensk politik för global utveckling. Vi
ska inte vara snälla bara för att vi är snälla, men också för att vi tjänar på
det. Om den fattiga världens problem är globala krävs genuint globala lösningar,
det är förlängningen av resonemanget. Men biståndspolitikern präglas fortfarande
av ett slentrianmässigt nationalstatstänkande. Kategorin ”global” är lätt prata
om, men svår att använda. På konferensen samlades svenska forskare för att
diskutera hur pengar skall fördelas mellan – just det – svenska forskare. I en
global värld skulle Palestra ha fyllts av utländska forskare. Fast, det är ju
klart, de skulle fått problem med svenskan.
