All konst är imitation, men är all imitation konst? Varför finns det så många
versioner av The House of the Rising Sun, men så få som är bra? Samtidigt som
artister som Mark Kozelek firar stora framgångar med coverplattor, hånas genren
som osofistikerad.
En cover är ett slags balansgång mellan originalitet och igenkänning. I ena änden
har man de rena coverbanden som hyllar (plagierar) originalen och i den andra
sådana som tolkar, klär gammalt stoff i en ny dräkt och ibland kamouflerar det
så fullständigt att det är osäkert om man ens kan säga att versionerna är samma
låt annat än i copyright- hänseende. På grund av den förstnämnda företeelsen har
begreppet cover fått en dålig klang och artister som gör andras musik drabbas
ibland av misstanken att de inte kan skriva tillräckligt bra material själva.
Otaliga är de exempel där beräknande artister och managers dammat av en gammal
hit och moderniserat ljudbilden för att själva få en listetta. Och förvånansvärt
ofta lyckas det, se bara på A-teens, eller stereotypa R´n´B-versioner av låtar
där endast refrängen från originalet lämnats kvar. Man kan också samla massor av
covers på hyllningsskivor till kända artister, som blir ett slags extra
”greatest hits”-skivor, där man dessutom kan få ut synergieffekter genom att
använda band som är redan är knutna till det egna bolaget.
Originalitet har historiskt sett värderats olika. Under bluesens framväxt i USA
kopierade och tolkade man varandras texter och låtar till den grad att det
ibland är omöjligt att säga var en låt slutar och en annan tar vid. Det har
också varit vanligt förekommande vid skivinspelningar att producenten parat ihop
låtskrivare och artister med varandra, en tradition som lever kvar än idag,
kanske tydligast inom amerikansk musik. Två av 1900-talets största artister,
Frank Sinatra och Elvis Presley, byggde till exempel sina karriärer på andras
material, även om de tillförde en del själva.
Att all konst är imitation brukar det heta, särskilt när man blir ertappad, och
covers kan vara ett sätt för nystartade band att söka efter ett eget uttryck,
eller att dryga ut det egna materialet på livespelningar. Under sextiotaletvar
det inte ovanligt att band som Grateful Dead, Led Zeppelin eller Quicksilver
Messenger Service svävade ut i halvtimmeslånga versioner av bluesklassiker med
solo på solo. Filmmusikalklassikern Over the rainbow har en mängd artister känts
sig kallade att framföra. En sådan välkänd och profilerad låt tafsar man kanske
inte alltför mycket på; ödmjuka och respektingivande tolkningar har gjorts av
bland andra Aretha Franklin och Keith Jarret, ensam vid sitt piano. Låtens fulla
potential tas dock tillvara av svenske Freddie Wadling och Fläskkvartetten –
deras version slår på många sätt även Judy Garlands originalinspelning på
fingrarna. Kombinationen av Fläskkvartettens och Wadlings tydliga framtoning
intensifierar textens tema av längtan och dröm. Och alltsammans görs med låtens
heder i behåll.
Man kan också fråga sig vad som styr urvalet av covers. Att spela en låt kan
vara ett sätt att markera gemenskap och tillhörighet till en tradition, som när
Hellacopters spelar Chuck Berrylåtar som extranummer. Det kan också vara ett
sätt att låna lite av attityden och kredibiliteten från originalet som när
Cardigans tar upp Black Sabbath-låtar på repertoaren. Robbie Williams skiva med
gamla crooner-klassiker kan också ses som ett steg i samma riktning. Covers kan
även anspela på populärkultur i en vidare mening, som filmmusik eller i Mr
Bungles fall, temamelodin från Super Mario Bros. Att göra om låtar kan också ha
en rakt motsatt verkan: att driva med eller att ta avstånd från dem. När Sator
tolkar Lili & Sussies Oh Mama, eller när de gosiga dödsmetallarna Anal Cunt gör
Bee Gees Staying Alive, kan man misstänka att de inte gör det utifrån en stor
och sann kärlek till originalen. Ironiskt nog blir det även ett sätt för deras
fans att ta till sig musik de kanske inte annars hade vågat erkänna att de
lyssnar på.
En annan sida av covern är att den inte sällan har en förmåga att klä av
originalet och visa på själva låtens styrka. När en gigant inom den amerikanska
musiken som Johnny Cash tar sig an låtar av gruppen Depeche Mode (låten Personal
Jesus), upptäcker man låtar som håller för att framföra vid lägerelden med
endast akustiska instrument. Utan alla elektroniska komponenter, och med endast
Cashs baryton, gitarr och piano, råder det inte minsta tvivel om att det är Cash
som är var och ens personlige Jesus. Risken med en röst som Johnny Cashs är
givetvis att den kan komma att överskugga själva låtmaterialet – han skulle
förmodligen kunna ge själ åt en uppläsning av kvittot från mataffären – men han
tycks ha en osviklig förmåga att alltid hamna på rätt sida av gränsen. För det
omvända förhållandet rekommenderas Silicon Teens coverskiva Music for Parties,
där de blip-bloppar sönder allehanda 60- och 70-talsklassiker på ett ack så
ljuvt sätt.
Slutligen bör man inte glömma bort en annan viktig funktion av bruket av covers:
spelglädjen och prestigelösheten. Ett exempel är Robert Plants skiva Dreamland,
där han andas nytt liv i en så utsliten låt som Hey Joe, en sång som han även
sjungit in i början av karriären med the Band of Joy och Led Zeppelin. Nu är det
som om han slutit cirkeln, hittat en ny spelglädje och gör en av de bästa
versionerna hittils. Ett specialfall av detta är det så kallade lustmordet, som
när de amerikanska hårdrockpionjärerna Blue Cheer stöper om Eddie Cochrans
Summertime Blues till en amfetaminosande monstruositet på högvarv.