Jag undrar vad det är för psykologisk mekanism som gör att jag nästan måste byta kanal när ett fotbollslag som dansar efter att de scorar gjort mål.
När det blir mål och man är glad ska de förstöra allt genom att sakta springa mot hörnan, ja då vet man varthän det barkar. Snart ställer de sig i en ring och ska dansa nån kvasisalsa eller nåt. Ja, då vet jag inte vart jag ska titta och börjar skruva på mig med en mycket obehaglig känsla i kroppen, är det inte aslöjligt? Varför kan man inte skratta och tycka de är så mysiga när de ställer sig i en ring och är så glada och *ba kolla va vi ägerdansar*. Kanske borde man själv hoppa upp och ta sig en svängom för att dela glädjen?
JA jag ska skämmas à la Thomas Scheffs skamteori, skämmas över att jag inte är så positiv och klämkäck att jag kan glädjas med andra. Men faktum är, om Lundagård skulle börja hålla på och dansa när vi gjort mål (vilket som tur är inte sker alltför ofta) då lämnar jag planen med omedelbar verkan utan att vända mig om och jag återkommer aldrig. Ingen förlust kanske men jag passar på att höja ett varningens finger för säkerhets skull ändå.
