Någon jävla måtta får det väl ändå vara? tycker John- John Ernstsson från Smålands nation. Lundagårds Karin Olsson svarar med en fråga hon också: Hur ska gränsdragningen göras?
Det är inte ovanligt att Smålands Nation smutskastas i media. Jag skulle kunna ge otaliga exempel på onyanserade och felaktiga artiklar som publicerats om Smålands i såväl Sydsvenskan som Lundagård som i andra tidningar. Smålandsmedlemmarna brukar vara vana vid detta och
bara rycka lite på axlarna, känna att det inte är någon idé att
bråka. Tidningarna skriver ändå vad de vill. Men den här gången blev i alla fall jag riktigt förbannad. Någon jävla måtta får det väl vara?
Jag skall i detta debattinlägg kommentera vad Karin Olsson skrev i sin ledare i förra numret av Lundagård och jag kräver att hon ber om ursäkt för vad hon skrivit.
Karin skriver att ”nationsledningen på Smålands vill reglera
musikutbudet”. Inget kunde vara mer felaktigt. Smålands nation har en plattform och i den står bland annat att nationen ”skall uppmärksamma kvinnors erfarenheter i samhället och verka för jämställdhet mellan könen”. Denna plattform är inget som nationens ledning hittat på. Den har beslutats om på ett nationsmöte för länge sedan och det är i den anda som Smålands skall arbeta. Man blir som ny medlem informerad om
denna plattform och tanken är givetvis att alla medlemmar skall
ställa sig bakom den. Väljer någon att inte göra det kan denne
givetvis vara medlem ändå, men Smålands, som organisation, skall ändå verka i den anda som plattformen stipulerar. Det är således inte som Karin Olsson verkar vilja göra gällande att nationsledningen värderar ”bra eller dåligt över huvudet på sina medlemmar”.
Det kan visserligen bli så att vissa individer, för att manifestera
den hållning Smålands har, måste fatta beslut om olika saker, till
exempel vilken musik som är kvinnoförnedrande, men det är inget konstigt med det. Visst kan det finnas svårigheter med att definiera vad kvinnoförnedring är. Att det finns svårigheter är dock inget argument för att avstå från att definiera och utifrån en definition fatta beslut. Samma sak gäller i bedömningen av vad som är rasism eller inte. Svårigheter finns, men likväl måste någon fatta beslut i de enskilda fallen.
Smålands har som organisation rätt att bestämma vad de tycker inte bör finnas i organisationen.
Så till själva sakfrågan. Karin ställer sig mycket kritisk till att Smålands (jag tycker mig nu ha visat att det inte är ett uttryck för ledningen utan för Smålands som helhet vi har att göra med) använder sig av censur. Låt oss syna detta begrepp. Det är givetvis ett smart retoriskt grepp att använda sig av ordet censur. Censur är ett negativt laddat ord och för den ouppmärksamma läsaren är det lätt att fälla sitt avgörande omdöme bara genom den negativa känsla som ordet
frambringar. Frågan är om det över huvud taget är rätt att använda ordet i detta sammanhäng, men låt gå. Den relevanta frågan är: Vad är det som censureras?
Det Smålands vill är, helt i linje med plattformen, att få bort
kvinnoförnedrande musik och pornografi. Jag kan gå med på att kalla detta för en form av censur, men Smålands vägrar också att spela rasistisk eller antisemitisk musik. Denna vägran är i logikens namn också censur. Man kan också tänka sig att vägra spela musik som är gjord av svarta; det skulle i så fall också vara en form av censur, men en sådan censur vill Smålands inte omfatta. Censur är nödvändigtvis inget dåligt, utan frågan är vad som censureras. I detta fall är det förnedring av kvinnor som inte accepteras av nationen.
Jag tycker att Karin Olsson skall tänka efter lite innan hon börjar
anklaga en organisation för toppstyre och tyranni. Och be om ursäkt.
”Masken i det studentikosa äpplet” har inte glömt sin uppgift. Den har snarare börjat närma sig kärnhuset.
John-John Ernstsson
Medlem i Smålands Nation
Ej sittande i ledningen
Svar direkt:
Jag ifrågasätter givetvis inte Smålands rätt att välja sitt
musikutbud och vänder mig inte heller mot att man diskuterar sexism – tvärtom.
Det jag däremot ifrågasätter är hur man på ett vettigt sätt ska
lyckas definiera vad ”sexistisk musik” är. Rockkommissarien Martin Egnell sade i Lundagårds artikel i nummer två att: ”Sexistiska texter hör inte hemma på Smålands. Det kommer kanske bli svårare att hitta DJ:s som accepterar det.”
Hur ska gränsdragningen göras? Antingen riskerar man att hamna i ett ytligt godtycke där bandbokaren får utöva makt genom sin personliga uppfattning om vad som är sexistiskt, eller så riskerar man att lägga ribban för lågt. Vad är mest förnedrande: vissa hiphop-texter som innehåller ord som ”bitch”, den till synes oskyldiga indiepopen med sitt ofta romantiserande kvinnoideal eller Ulf Lundells kvinnomystifierande sånger?
Väldigt mycket musik har drag som kan tolkas som sexism och jag tycker att man måste vara ytterst försiktig med ”anti-riktlinjer” eller förbud mot kultur.
Angående din kritik mot att jag skriver att diskussionen på Smålands kommer uppifrån: Jag tycker att det finns fog för mitt påstående. Du glömmer att berätta att det finns djupt förankrade åsikter i Smålands ledande grupp om att bli mer observant på ”sexistisk musik” och att en förändring av den politiska plattformen i den riktningen övervägs.
Smålands har länge talat om problemet att bara en klick av
medlemmarna engagerar sig. Vet en majoritet av medlemmarna
överhuvudtaget om att till exempel ragga som har sexistiska texter kan väljas bort i framtiden och att plattformens innehåll kan bli modifierat?
Detta är grunden till att jag tycker att Smålands kan vara på väg att värdera bra och dåligt över huvudet på sina medlemmar.
Och jag har aldrig anklagat Smålands för ”tyranni” som du påstår.
Slutligen: en ledare bygger på personliga åsikter. Därför anser jag inte att det finns någon anledning att be Smålands om ursäkt.
Karin Olsson
