Rakt, rent och upplyst

- in Kultur & Nöje
@Lundagård

En av världens mest hyllade debutanter håller vad ryktet lovar. Jonathan Safran

Foers myllrande roman Allt är upplyst är en fullträff.

Jonathan Safran Foer:

Allt är upplyst. Norstedts.

Övers. Hans-Jacob Nilsson.

 

Han säger själv att det ska vara som att måla en tavla eller skapa musik. Som

att sluta ögonen och se på när berättelsen växer fram.

Jonathan Safran Foers trollformellika recept på hur man bäst skriver en bok har

definitivt lämnat ett beundrans skimmer över världens litterära kritikerkår.

Hans debutroman Allt är upplyst har sedan den utkom för ett år sedan översatts

till tjugoen språk och hyllats av såväl kända som okända kulturpersonligheter.

Allt är upplyst är berättelsen om den unga amerikanen Jonathan Safran Foer som

reser till Ukraina för att leta reda på den kvinna som räddade hans morfar undan

nazisterna.

Till sin hjälp har han den unge ukrainske översättaren Alexander och dennes

egensinnige farfar.

I ett kargt och ödesmättat landskap börjar så något av en roadmovie, en

överlevnadskurs bland skitiga vägkrogar och uttorkade potatisland.

 

Den ukrainske översättaren Alexander återger denna resa i brevform med hjälp av

ett föråldrat synonymlexikon. Men lexikonet gör att Alexanders beskrivning

hamnar på sniskan.

”Medan farfar tvättade händerna gick jag för att kontrollera att allt var

acceptabelt med hjältens rum. Jag lyssnade vid dörren för att upptäcka om han

kunde såga timmerstockar, och jag kunde inte höra något abnormt, bara vinden som

sög i fönstren och ljudet av insekter”.

Det blir lysande komik, men bakom den döljer sig dock en mycket sårbar och

vilsen människa som till och med gått vilse i grammatiken.

”Det finns sådant som en kärlek som inte kan finnas, det vet jag. Om jag skulle

informera pappa, till exempel, om hur jag förstår kärlek, och vem jag önskar att

kunna älska, så skulle han döda mig, och det är inget idiom.”

Att alla brev dessutom avslutas med ”Sveklösa hälsningar Alexander” blir inte

bara ett sätt att visa människans sökande efter tillit utan även ett sätt att

fördjupa bokens problematisering av andra världskrigets förintelse.

 

Ett myller av människor och händelser breder ut sig för läsaren. Jag känner mig

upprymd, ömsom förvirrad, ömsom berusad av hur allt tycks hänga ihop och

samtidigt inte alls gör det. Förutom historien om Jonathan och Alexander får vi

ta del av historien om byn Trachimbrod, där en nyfödd flicka i slutet av

1700-talet spolas upp ur en flod under mystiska omständigheter. Flickan

tillfaller genom lottning 80-åriga Yankel.

I folksageton vävs deras liv ihop med Trachimbrods gåtfulla historia.

Hela romanen är en skicklig balansgång mellan olika berättarnivåer och

berättartekniker, vilket i det här fallet innebär att Safran Foer lyckas med

mästerstycket att framställa människans litenhet och storhet utan klichéer.

 

Jonathan Safran Foer har främst lovordats för att kunna skriva så insiktsfullt

och erfaret trots att han är så ung – 26 år.

Ibland undrar jag om det vilar en förbannelse över unga författare.

De förutsätts ofta skriva om en viss typ av fenomen och genialiteten framställs

ofta vara åldern i sig och inte det faktum att författaren lyckats skapa något

som faktiskt berör. Vilket är tråkigt, för det ger varken rättvisa åt

författaren eller berättelsen i sig.

Ta Allt är upplyst, bläddra lite på måfå, sätt ner fingret på en sida och läs

några rader och jag lovar, det kommer träffa, rakt och rent, någonstans i

hjärttrakten.