Hollywood har presenterat scener ur det amerikanska studentlivet sedan 1920-talet. I Sverige får du gräva djupt för att ens hitta en biroll som pluggar på universitetet. Varför?
– Herreguu-ud, jag önskar jag hade gått på Lunds universitet. Det här är en helt sjuk fest. Lund ska tydligen vara någon slags motsvarighet till Harvard.
Steven Fabian i den amerikanska tv-showen Right This Minute är exalterad. Han har hittat ett filmklipp från Sparta 2012. En inplastad korridor och ett golv fyllt med såpa. Naken hud, fylla och skrik. Best. Party. Ever.
Klippet hade kunnat vara en scen ur en collegefilm, men efter 80 sekunder är det slut. Mer blir det inte. I Sverige görs inga collegefilmer. Här skrivs inga manus om sittningar, tentaångest och hemliga korridorsromanser.
Michael Tapper, filosifie doktor i filmvetenskap och filmkritiker på Sydsvenskan får fundera länge. Tillslut kommer han dock på både en film och en möjlig förklaring.
– Jag kom att tänka på Arne Mattssons Hon dansade en sommar från 1951. Den handlar om en Uppsalastudent som är förstörd av kultur och som behöver komma ut till naturen för att hitta tillbaka till sig själv. Där någonstans tror jag att kärnan finns och som lever kvar i dag – det riktiga Sverige finns på landet, ute bland bönderna.
Svensk film har sedan sin födelse i början av 1900-talet dominerats av landsbygdsfilm. Ingmar Bergman valde till exempel att placera nästan alla sina filmer ute på vischan. Att högskoleutbildning under det här seklet förvandlats från exklusivt till nödvändigt och blivit till en erfarenhet för runt 35 procent av befolkningen är ingenting som har gjort avtryck i filmens utveckling. Uppfattningen om vem som representerar verklighetens folk, menar Michael Tapper, är fortfarande de som är långt borta från akademins fyrkantiga väggar. Något som också gör avtryck i den kultur som skapas.
– Den intellektuelle och akademiske upplevs som någon annat än autentisk. Vi har till och med ett högerextremt parti som skördar framgångar i att framhålla dumheten som folklig kvalitet.
I Sverige får du också gräva djupt i bibliotekshyllorna för att hitta en universitetsroman. Daniel Sandström, kulturchef på Svenska Dagbladet, tycker dock inte att det är speciellt konstigt ur ett internationellt perspektiv.
– Det är snarare England och USA som är undantagen. Amerikanska universitet är mer som öar i ett samhälle som i övrigt inte är speciellt akademiskt.
Den feministiska litteraturkritikern Elanie Showalter poängterar även i sin bok Faculty Towers (2005) att det är vanligt att författare varit anställda vid amerikanska universitetet som gästförfattare eller lärare i kreativt skrivande. Något som gjort att de, precis som Elanie Showalter, börjat skriva om sin egen miljö.
Den första collegefilmen gjordes redan på 1920-talet. I ett årtionde då överflöd, extravagans och materiell hunger präglade den amerikanska eliten fanns det ett stort intresse för collegestudenterna. Redan i filmer som The Freshman (1925) och The Campus Flirt (1926) var sport och romantik givna inslag, något som förändrats föga sedan dess. Mer sentida filmer i samma ka- tegori följer samma mönster: Att (som kille) ligga med så många som möjligt för att slutligen finna den monogama, äkta kärleken.
– Att collegefilmen etablerade sig tidigt i den amerikanska filmtraditionen är inget konstigt. Där hyllas ju the self-made man och då får man gärna vara en utbildad människa, säger Michael Tapper.
Precis som filmen är svensk litteratur starkt präglad av arbetarlitteratur. Vilhelm Moberg, Jan Fridegård och Moa Martinsson var några av dem som på 1930-talet lade grunden till Sveriges litterära tradition. De var alla självlärda och att skildra högre studier blev därmed mycket främmande.
– Som författare är man alltid del av den litterära traditionen. Vi har en tradition som gjort att vi drar oss för att skildra miljöer som är så utpräglat medelklass eller överklass, säger Jens Liljestrand, författare och biträdande kulturchef på Expressen.
– Studentlivets traditioner är ju dessutom behäftade med så mycket konservatism och reaktionära stämningar att det är en problematisk miljö för många att skriva om.
Jens Liljestrands erfarenhet av sin tid som student och doktorand i Lund var också att många konstnärligt intresserade tog avstånd från studentmiljöerna.
– De studenterna valde att bo i Malmö i stället, eller så var de med i Smålands nation.
Det finns såklart undantag. Jens Liljestrand är själv ett av dem. Torbjörn Flygt en annan. 2011 släpptes Liljestrand romanen Adonis vars handling kretsar kring en manskör i Lund i början av 1990-talet. 2012 kom därtill Torbjörn Flygts Outsider som var en uppföljare till författarens Augustprisbelönade Underdog. Huvudkaraktären Johan Kraft har då lämnat arbetarhemmet i Malmö för tentor på Juridicum och flickvän på Winstrupsgatan. Efter att boken släppts hörde många av sig till Torbjrön Flygt, tackade för den precisa skild- ringen av deras egen studenttid.
– Jag skrev boken dels för att det inte finns så många böcker som skildrar studentlivet, säger han.
Att inte fler författare valt den miljön tror han främst beror på tradition, men också på att det kan uppfattas som ointressant. Något Torbjörn Flygt tycker är en tråkig uppfattning. Inte minst för att det är en väldigt identitetsskapande tid.
– Tänk så mycket dramatik som skulle kunna byggas upp genom att koncentrera sig på sex-sju personer på en korridor i Lund.
Trots att författarskolan i Lund ständigt stoltserar med nya debutanter och erfarenheten av högskolestudier växer är varken Jens Liljestrand eller Torbjörn Flygt övertygade om att det kommer ske någon förändring framöver. Orsaken till det kan inte minst ligga i en rädsla att mötas av samma kritik som Jens Liljestrand fick efter att han släppt sin bok.
– En del kritik jag fick var att det här var ju en jävla studentikos skit. Är det något du inte vill vara i modern svensk litteratur eller film så är det studentikos. Det är det värsta man kan vara.
Fakta
[checklist]Universitetsromaner Den som letar ordentligt finner, här är några romaner för den som är sugen att läsa om studentliv:
- Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet, Linn Spross (2013)
- Outsider, Torbjörn Flygt (2012)
- Väldigt sällan fin, Sami Said (2012)
- Adonis, Jens Liljestrand (2011)
- Maken, Gunn-Britt Söderström (1976)
- Tre terminer, Fritjof Nilsson Piraten (1943)
