Mångkulturalism har gått från politisk floskel till miljonindustri. Den nya
“blattegenren” ger förlagen klirr i kassan. Men gränsen är hårfin mellan begåvad
rinkebysvenska och kejsarens nya kläder.
En frisk och spänstig kvist, ympad på det svenska språkets murkna stam. Så
skulle man kunna sammanfatta kritikerkårens reaktioner på det nya litterära
fenomenet: förorten, tidigare ett socialt misslyckande, har blivit den
intellektuella medelklassens mytiska Arkadien. En plats där varje nedklottrad
betongvrå döljer en gudabenådad poet. Två mycket uppmärksammade debutanter i
höst är Daniel Boyacioglou och Jonas Hassen Khemiri. Den förstnämnde redan känd
som tvåfaldig Poetryslam-vinnare. Bakom de unga förortsförfattarna står de stora
förlagen med hela sin marknadsföringsapparat. Hassen Khemiris roman Ett öga
rött, annonserad av Åhlens som “skriven på tvättäkta rinkebysvenska”, är
exempelvis utgiven av Norstedts. Mångkulturalism har gått från politisk floskel
till miljonindustri.
TRENDEN INLEDDES AV Bonniers med utgivandet av Alejandro Leiva Wengers
novellsamling Till vår ära (2001), även om det egentligen var genom hip-hopen
som förortstugget trädde in i den svenska offentligheten. Mycket lite av den
ovanligt överseende kritiken kom att handla om de litterära kvaliteterna, men
desto mer om det opolerade och genuina i samlingen. I många kulturskribenters
förhållningssätt till förortsförfattare förnimmer man ekot av Sartres
eurocentriska förord till “negerantologin” OrphÈe Noir (1948). Ett slags ängslig
välvillighet som utmynnar i nedlåtande huvudklappningar.
OM LEIVA WENGER var pionjären är estradproffset Daniel Boyacioglou underbarnet.
Han har på kort tid blivit en poesins superstjärna i urbana kretsar, något han
gärna ironiserar över: “Ni vet att jag är kändispoet/ för att jag är invandrare
från förorten”. Med sin diktsamling Istället för HipHop (Tidens), som utkom
nyligen, har han tagit steget in på kultursidorna. Boyacioglous dikter
balanserar mellan det briljanta och det pubertala och för den som hört honom
live är det uppenbart att de gör sig bättre på uppläsningar än på papper. Men
mycket av svagheterna uppvägs av den sarkasm som genomsyrar dikterna i Istället
för HipHop. Väl medveten om hur kulturelitens politiska korrekthet försäkrar
honom allmänna lovord prövar han gärna dess tålamod med sexistiska utfall.
DEN STORA LITTERÄRA händelsen i höst är, om man ska tro det hårdlanserande
förlaget, Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött (Norstedts). Skriven på “en
utpräglad blattesvenska”, för att citera Jonas Thente (DN 4/8-03), lyckas den
med konststycket att vara lika irriterande som Joyces Ulysses. Det är en
skicklig satir, med udden riktad mot det svenska samhällets vision om Den gode
invandraren, men lyckas knappast dölja hur begränsad och sluten “blattesvenskan”
faktiskt är. I längden blir det lika tröttsamt som böcker skrivna på
västerbottniska. Man kan beskriva svenskans förortsvariant som ett mestizospråk,
en blandning av vårt spetsiga nordiska idiom med framförallt arabisk melodi och
syntax. Som sådant kan det kanske vara både nytt och intressant, men är det inte
väl bekvämt att okritiskt hylla det oregelbundna? Gårdagens undermåliga
språkundervisning blir dagens poesi. Dessa tre unga författare har vid sidan av
de dialektala egenheterna en sak gemensamt: de förhåller sig med nödvändighet
till sina utomsvenska rötter. Etnifieringen är en del av det svenska samhällets
förbannelse. Man kan inte vara i första hand student, författare eller för den
delen fågelskådare – främst är man arab eller blatte. Detta i sig betraktas som
en grundläggande identitet.
ETT SKRÄMMANDE EXEMPEL på detta är den osmakliga antologin Svartskallar så
funkar vi (Uppsala publishing house, 2003). Förståeligt redaktörslös förenar
antologin flera “riksblattar” med en och annan perifer individ. Alexandra
Pascalidou är förstås med, rapparna Dogge och Feven också, samt Zaida Catal·n
och Nyamko Sabuni. Dessa två politiker försätter inte chansen att lufta sina
haranger om hur hemsk respektive förträfflig nyliberalismen är.
JAG KAN FÖRESTÄLLA mig hur somliga drar en lättnadens suck över ordet
svartskalles plötsliga rehabilitering, men den vågade titeln döljer föga mer än
det mest konventionella i invandrargenren: lite krigsminnen, för att väcka
sympati, några rasistanekdoter, för att påminna oss om vilka de verkliga
skurkarna är, samt ett ändlöst refererande till allt det som anses angå
invandrarungdomar – Fadime, fattigdom och friheten att vara “annorlunda”.
DET ÄR UPPENBART att målgruppen är småskurna socialsekreterare och överspända
integrationspolitiker som mer än något vill “förstå” dessa märkliga varelser.
Men två texter lyckas skilja sig något från mängden: Dogges och Mikael Trolins.
Dogge Doggelito är kanske mer än någon förortsgrabbarnas posterpojke. “Under
mina tjugosju år här, skriver Dogge, har jag aldrig tänkt på vem jag är”. Ganska
sällsynt i ett samhälle som uppmanar till ständigt identitetsgrubbel.
Men så länge existensberättigandet är kopplat till det etniska eller kulturella,
fruktar jag, kommer vi ha vad somliga kallar blattelitteratur.
