Att skära ner en redaktörstjänst på Lundagård är feg och snål pragmatism. Det menar studentlivskrönikör Linus Gisborn, som är besviken på kårerna.
Jag brukar tänka på två saker efter att ha färdigställt en krönika. Det första är om jag gjort allt i min makt för att den ska bli så bra som möjligt. Det andra är om jag kan stå för det jag skrivit. Svaret på den första frågan är nästan alltid nej – tid kan förvandla de flesta texter från grus till guld. Svaret på den andra frågan måste vara ja – annars har jag, i egenskap av skribent, begått ett stort misstag.
Idag har jag valt att skriva om kårens beslut att ta bort en av redaktörstjänsterna på Lundagård under 2015. Inte så upphetsande, kanske, men ett måste för att kunna pricka av fråga två på min checklista.
Således…
Kårerna har beslutat att ta bort en av en av tre redaktörer under 2015. Beslutet bygger på följande logik: Lundagårds ägare (Lunds universitets studentkårer, Lus) har haft en krass ekonomi… Ekonomin måste prioriteras… Därför ska utgifterna sänkas genom att skära i Lundagårds verksamhet.
Lundagård har haft två redaktörer sedan 2003 då arbetsbördan för en redaktör blev för stor. 2010 tillsattes en redaktör för att arbeta med webben. Arbetsbördan har inte minskat utan snarare ökat. Trots det har kårerna inte undersökt hur nedskärningen påverkar Lundagårds verksamhet. Arbetsmiljöproblem, kvalité och frågan om hur Lundagård ska kunna fullfölja sitt uppdrag har bemötts med en axelryckning. Pengarna har talat, utan hänsyn till medarbetare eller verksamhet.
Andra förslag har heller inte övervägts på ett seriöst sätt. Ett sådant förslag är att höja nivåerna på kårstödet till Lundagård och Lus, som 2010 sänktes med över 50 procent. Ett förhöjt stöd borde egentligen inte vara ett förslag, utan ett krav på kårerna som genom sänkningen lämnat Lus och Lundagård med markant försämrad ekonomi. Nedskärningarna är således inte ”ett nödvändigt ont”, som det kanske framställts. Dock fick nedskärningsförslaget sannolikt gehör eftersom det innebar noll engagemang av kårerna, och noll kronor i ökade utgifter.
Tid förvandlar grus till guld, men Lundagårds framtid avgjordes i hast med undermåligt underlag. Har kårerna fattat ett beslut de kan stå för? Ingen aning. Vad som däremot är uppenbart är de inte gjort allt i sin makt för att lösa situationen på ett sätt som inte bara gynnar dem, och att beslutet fattats utan intresse för tidningens framtid. Snarare verkar det handla om oförändrade utgiftstak. Att skära ner en redaktörstjänst på Lundagård är därför inget annat än feg och snål pragmatism.
