Nyligen: student på Författarskolan. Nu: författare på deltid och anställd på Ekonomihögskolan. Åsa Foster rör sig mellan två världar och hennes debutnovellsamling har sina rötter i en maktspänd tillvaro i Sydafrika.
En mördare. En cancersjuk man som desperat söker mänsklig kontakt. En kvinna som lever i en frustrerande relation och får nog. När jag möter Åsa Foster har hennes första novellsamling kommit ut en dryg månad tidigare, men mötet med henne är långt ifrån den våldsamma verklighet hon skildrar i sin novellsamling Man måste inte alltid tala om det.
– Den handlar ganska mycket om rädslor. Folk som agerar på olika sätt utifrån att de har något inom sig som de är rädda för.
Åsa Foster har den ena foten i den skånska myllan och den andra på den afrikanska jorden. Efter att ha pluggat statsvetenskap i Lund förde kärleken henne till Sydafrika. Landet hon mötte var mitt i 1990-talets frigörelseprocess från apartheid. Tiden i Sydafrika fick henne att fundera. ”Hur blir man som människa i ett samhälle i omvälvning?”. Ett tema som syns i hennes novellsamling. Statsvetenskap var ett område som lockade Åsa Foster för de stora samhällsfrågorna. I Sydafrika läste hon mer statsvetenskap och fick en tydlig inblick i det sydafrikanska samhället. Skillnaderna jämfört med Sverige gav sig till känna, inte minst den mer våldsamma vardagen.
– Det är ett annorlunda samhälle och ju längre man är där desto mer ser man. Först, när man kommer dit som turist, märker man inte det annorlunda. Sen börjar man se skillnaderna, men efter ännu ett tag tycker man inte längre att det är så konstigt.
Som tonåring skrev Åsa Foster mycket, men när hon började jobba och plugga valde hon att släppa intresset. Men tankarna på att återuppta skrivandet fanns kvar. Hon insåg att om hon någon gång skulle börja skriva igen så fick hon ta tag i det. Och plötsligt, höstterminen 2010, var Åsa Foster åter i skolbänken, nu på Författarskolan i Lund. Att Sydafrika kommit att spela en stor roll i hennes liv är inte konstigt, men valet att förlägga sin debutnovellsamling just där var ändå en slump.
– När jag började Författarskolan skulle jag egentligen skriva en helt annan novellsamling. Den blev ganska bra, men jag fick aldrig någon fart i den. Då skrev jag en novell som utspelade sig i Sydafrika. Jag hade inte alls tänkt det, jag gjorde det mer som en ”jag gör nåt annat så kanske jag kommer tillbaka in på banan”-grej. Men sen när jag skrivit en novell som utspelade sig i Sydafrika skrev jag en till, och sen tänkte jag att nu måste jag nog skriva ytterligare en och så fortsatte det.
Novellerna är en samling berättelser där läsaren möter individer i korta episoder av deras liv. Ofta är makt och relationer den gemensamma nämnaren, något som en kursare på Författarskolan gjorde Åsa Foster uppmärksam på. Dramatiken och den ständiga spänningen är något som är påtagligt i Sydafrika vilket påverkar många som lever där. Det ger en ständig känsla av att vara på sin vakt, för våldet lurar runt hörnet och kan smälla till när som helst.
– Det är vardagsbeskrivningar, men förlaget tyckte inte alls att det var vardagligt, säger hon.
– Men någonstans är det ju det också. Dramatiska händelser inträffar men sydafrikanerna måste ändå fortsätta leva sina liv.
Åsa Foster anser att novellen är en lika bred genre som romanen. Men om man skulle marknadsföra novellen, vad skulle man trycka på då?
– Nu frågar du som en student från Ekonomihögskolan, säger Åsa Foster och skrattar.
– Att det går snabbt att läsa är bra. Novellen är perfekt i det moderna samhället där människor inte har så mycket tid. En bra novell är en som går fort att läsa, men som sedan måste bearbetas ganska länge i efterhand.
I dag arbetar hon halvtid som internationell koordinator på Ekonomihögskolan i Lund genom att ta hand om ekonomistudenternas utbyten. Den andra halvan av veckan är dedikerad åt skrivandet. Trots det är författare en titel som hon inte riktigt kan ta till sig.
– Författarskolan är inte en yrkesutbildning på det sättet. Det är inte som att bli sjuksköterska eller jurist. Det är lite svårt att prata om författare som ett drömyrke för det är mer något man gör. Skriver man så skriver man. Blir det utgivet är man författare. Jag kan inte säga att jag drömde om att bli författare men jag tänkte att jag skulle skriva.
Att vara novellist är inte svart eller vitt. Likaså är arbetssättet individuellt från författare till författare. Åsa Foster är inte den som ritar upp släktträd över karaktärerna hon skriver om, hon är bara intresserad av hur personen i berättelsen skulle berätta sin historia.
– Jag jobbar mycket i huvudet. Därför är jag ganska färdig när jag väl skriver, vilket är både frustrerande och skönt. Skönt är det när man väl sätter sig ner och skriver. Frustrerande när man inte har något att visa fast man tycker man har kommit ganska långt, då när allt material bara finns inne i huvudet.
Själv beskriver hon novellskrivandet som ett bra sätt att tänka på, ett sätt att undersöka saker. Det tillåts att bli ett koncentrat och det blir ett tankearbete för läsaren efteråt som ger en ny dimension av läsandet.
Så du kommer aldrig skriva en hel roman?
– Det vet man aldrig. Novellen är en möjlighet att klippa ut precis det man är intresserad av. Det tycker jag är kul – att kunna koncentrera mig på det som är intressant, säger Åsa Foster.
Fakta
[checklist]- Namn: Åsa Foster
- Ålder: 37.
- Gör: Arbetar halvtid som författare och halvtid som internationell koordinator på Ekonomihögskolan.
- Aktuell med: Debutnovellsamlingen ”Man måste inte alltid tala om det” som kom ut i januari boken skrev Åsa Foster under tiden som student på Författarskolan.
- Läser just nu: ”Trädgårdsfesten och andra noveller” av Katherine Mansfield.
Text: Hedvig Areskoug
Foto: Nike Eliasson
