Blyga vetenskapliga tidskrifter, del 2
Det är svårt att tänka sig en mindre sexig omslagsdesign än rödbrun text på
beige-gul botten. Uppenbart är att det är innehållet som väger tyngst. Scandia
är nästan en liten bok med cirka 150-200 sidor noggrant fotnotade artiklar och
tvåspaltiga recensioner. Varje nummer innehåller även noggranna anvisningar om
formaliafrågor till hugade artikelskribenter. Det torra intrycket som läsaren
får är helt avsiktligt. Budskapet som förmedlas är att denna tidskrift är
vetenskaplig – hårt, djupt och obarmhärtigt vetenskaplig.
SCANDIA ÄR EN AV Sveriges äldsta tidskrifter inom historieämnet och ges ut i
Lund. Den grundades 1928 av Lauritz Weibull, ett stort namn inom svensk
historieforskning, men som utanför den kanske närmast associeras till fröpåsar.
Trots ansträngningar från de mest skilda håll fortsätter många människor i
Sverige att tänka på ”kungar och krig” när ämnet historia kommer till tals.
Kungar och krig är också vad många historieintresserade lekmän vill ha, och både
omsadlade journalister som Herman Lindqvist eller historiker med
författartalanger som Peter Englund har fått mest uppmärksamhet i första hand
tack vare sina skildringar av svenska kungar och deras utländska krig. Men om
man vill undvika Lützen och Narva får man lägga det senaste numret av Populär
Historia åt sidan och vända sig till mindre glassigt illustrerade tidskrifter –
som Scandia.
MEN ATT VARA TROGEN vissa kriterier för akademisk historiografi är inte detsamma
som att vara tråkig. Scandias speciella inriktningar är medeltiden och nordisk
historia, och skribenterna är historiker från hela Norden. Äntligen får
undertecknad veta vad en kämnärsrätt är för något, och vad C J L Almqvist tyckte
om skandinavismen. Spänning och ond bråd död saknas inte heller. I Scandia 69:1
får vi veta hur giljotinen, den första ”avrättningsmaskinen”, i förlängningen
ledde till att döden blev tabu och avrättningar pornografi. I samma nummer
skriver Cecilia Riving, doktorand vid Historiska institutionen, om en så kallad
”änglamakerska” i det tidigaste 1900-talets Helsingborg. Änglamakerskan var en
kvinna som tog hand om fosterbarn mot betalning och misskötte dem till den grad
att hon ställdes inför rätta för sjufaldigt barnamord och dömdes att mista sitt
liv. Att studera ett sådant enskilt fall kallas för mikrohistoria och kan vara
lika spännande att läsa som en fiktiv deckare – mer spännande, tycker jag,
eftersom det handlar om verkliga människor i en tid som är annorlunda och ändå
inte helt avlägsen vår egen.