Den ryska journalisten Anna Politkovskaia är skoningslös i sin kritik mot
Rysslands krig i Tjetjenien, och mot västvärlden som låter det hända. I
"Tjetjenien – Sanningen om kriget" skildrar hon en vardag där man är “mer van
vid folkmord än frukost”.
Anna Politovskaia
Tjetjenien – Sanningen om
kriget
Ordfront förlag
Medan vi diskuterar medierapporteringen under Irakkriget går kriget i Rysslands
delrepublik Tjetjenien in på sitt femte år. Att försöka föra oberoende och
kritisk journalistik från denna utkant av Europa är att sätta sitt liv på spel.
Kanske förklarar det den snåla rapporteringen om kriget och den tjetjenska
civilbefolkningen.
ANNA POLITKOVSKAIA utgör ett stort undantag. Sedan juli 1999 har hon rest till
Tjetjenien varje månad för att rapportera om civilbefolkningens situation åt
tidningen Novoja Gazeta. I september i år var hon på bokmässan i Göteborg och
kritiken var, precis som i hennes bok, lika ocensurerad och skarp mot Ryssland
som mot västvärlden. Hennes journalistik har vunnit respekt världen över och hon
har vunnit ett flertal journalistpriser.
POLITKOVSKAIA MENAR att kriget blivit en självförsörjande organism. Ryska
soldater och tjetjenska banditer samarbetar för att utnyttja Tjetjeniens rika
oljekällor och systematiskt krama ur civilbefolkningen allt de har.
VAD SOM HELST bara inte krig, tycks vara den allmänna uppfattningen bland de
tjetjener som Politkovskaia för fram i Tjetjenien – sanningen om kriget. De
flesta bryr sig inte längre om huruvida Tjetjenien ska vara självständigt eller
inte. Samtidigt växer hatet, mot ryssarna men också mot varandra. ”Min yngsta
dotter svimmade av svält igår. Och grannarna i lägret låtsades inte förstå vad
hon svimmade av, fast de just den dagen hade bröd och te – jag kände doften.
Människorna har blivit förvildade" säger Chazimat, en kvinna i flyktinglägret
Tjiri-Jurt som själv drabbats av kronisk svält.
POLITKOVSKAIA OCH hennes vittnen berättar också om Staryje Atagi, en by med
femton tusen invånare som i början av 2002 utsattes för sin tjugonde
”upprensningsaktion”. Hela byn spärrades av i flera dygn och människorna blev
innestängda i sina hus. Sedan började de ryska soldaterna – istället för att
leta terrorister – plundra, våldta och misshandla civilbefolkningen. Men det
fanns möjlighet att köpa sig fri från förnedring. Att slippa bli våldtagen kunde
gå på 500 rubel och ett par örhängen. Den som inte betalade togs till
”filtrering” – ett förhör för att komma åt terrorister, enligt den ryska
säkerhetstjänsten. Förnedring, misshandel och tortyr med elektrisk ström – ett
mobilt koncentrationsläger, säger
Politkovskaia.
TJETJENIEN – SANNINGEN OM kriget är inget litterärt mästerverk. Det ska det inte
vara. Språket är precis så kort, brutalt och enkelt som en krigsförklaring
kräver. För en krigsförklaring är det. Mot kriget. Mot ryska soldater och
tjetjenska banditer, men också mot FN:s generalsekreterare och Nobels
fredspristagare Kofi Annan, som enligt Politkovskaia offrar tjetjenerna för sin
personliga karriär. Ändå är det FN hon hoppas på. Det enda slut på kriget hon
kan se är att FN upprättar ett protektorat i Tjetjenien, liknande det i Kosovo.
Men när hon på bokmässan i Göteborg får frågan vad hon ser för framtid för
tjetjenerna utbyts hennes annars så självsäkra ton nästan till uppgivenhet.”Så
länge George Bush gillar Vladimir Putin och Putin gillar Bush finns det nog inte
mycket vi kan göra”.
