I svenska bokhyllor tar gayromanerna ingen stor plats. Kanske anas en förändring i en storförbrytares memoarer och en masochistisk kärleksberättelse. Men var är flatorna?
Alla som har varit på boksafari i en amerikansk eller brittisk bokhandel har säkert lagt märke till den – hyllan med gay & lesbian literature. I välsorterade affärer löper den ett antal meter, en sträcka fylld med allt från David Leavitts salongsromaner i judisk östkustmiljö till Brendan Fox erotiska science fiction-historier. I en svensk bokhandel ryms dessvärre det samlade inhemska gayutbudet i decimetrars skala.
ETT GOTT ÅR PRODUCERAS i bästa fall en titel, vanligtvis översatt, så när flera svenska gayromaner utges under loppet av ett halvår kan man tala om en sensation. Bland titlarna märks Håkan Linquists Om att samla frimärken (Kabusa) och Dennis Coopers Closer (Vertigo). En rolig nyhet är en relativt bortglömd klassiker. Lasse-Majas äventyr (Citytidningen) av Lars Molin borde väl strängt taget inte klassificeras som gayroman, men den är i varje fall queer.
Lars Molin, alias Lasse-Maja, var en kriminell transvestit som härjade i Mellansverige på 1810-talet tills dess att han slutligen infångades och sattes på Carlstens fästning. Lasse-Majas äventyr är en nyutgåva i pocket av Molins egna berättelse som först utkom 1833. Hösten 2003 går i prideregnbågens färger.
SKRIVEN I EN MUNTER och naiv stil framställs Lasse-Maja som en klassisk pikareskhjälte som kastas mellan händelser och miljöer i ett karuselliknande tempo. Än gör han inbrott i ett hus, än solochvårar han någon välbärgad bondson. Ständigt möter han nya personer och ständigt är han på flykt från lagens arm. Lasse-Majas transvestism blir till en ond cirkel av brott eftersom han inte nöjer sig med att enbart klä sig som kvinna – han vill vara en fin och elegant dam. Lasse-Majas äventyr är inte god litteratur, men väldigt underhållande. Framförallt uppenbarar den en intressant sida av sexualitetens och könens historia.
DEN MEST FÄNGSLANDE nyheten på gayfronten går dock i tragediens anda. I Carl-Johan Malmbergs Han som inte gjorde mig sällskap (Wahlström & Widstrand) utforskas den obesvarade kärlekens grymmaste gestalt. Berättaren, som är identisk med författaren, förälskar sig i den vackre och komplicerade Ulf. Men ju mer de umgås desto mer avlägsen blir Ulf och relationen, som för Carl-Johan utvecklas till en masochistisk besatthet, verkar lika ouppnåelig som regnbågens slut: “Vår historia var en kärlekshistoria som aldrig ägde rum. Den hade overklighetens – fantasmens – övertag över det verkliga.”
Ulf är i själva verket en självföraktande narcissist, genom att ständigt sätta sig själv i centrum använder han sig av Carl-Johan som en spegel. Men det är en trollspegel för han reflekteras inte sådan han är, utan sådan han vill att andra ska se honom – vacker, älskad och intressant. I processen inser Carl-Johan att han i mötena med Ulf förnedras och att hans egen identitet nästan utplånas. I ett vackert, sällsamt personligt språk, vars återhållsamhet ger berättelsen en ödesmättad ton, analyserar författaren den smärtsamma relationen och de känslor som väcktes av den. Samtidigt blir han en detektiv som söker efter varje ledtråd som kan kasta ljus över den psykologiska gåtan Ulf.
I EN BOK OM Mahler läser Carl-Johan några ord som blir hans kärleks epitaf: “Man måste ha vingar om man älskar avgrunden. Jag älskade inte avgrunden. Men jag drogs till den.” Han som inte gjorde mig sällskap bryter helt ned gränsen mellan berättarjag och författare, något som lämnar läsaren skyddslös mot all den smärta och intimitet som impregnerar sidorna i detta vardagens drama. Själv hör jag till de som sällan imponeras av litterär sentimentalitet, men Carl-Johan Malmberg har skrivit en av de mest gripande kärlekshistorierna sedan Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken.
FÖR ATT EN BOK ska kvalificera sig som gayroman måste den inte nödvändigtvis vara skriven av någon som är gay, men däremot måste den rikta sig till en homosexuell läsare i tilltalet. Det vill säga att skildringen av homosexualitet inte enbart ska vara en exotisk krydda eller förstärka bilden av heterosexualitet som norm. Detta innebär dock sällan att den heterosexuella läsaren utestängs. Han som inte gjorde mig sällskap är i alla avseenden en allmängiltig berättelse och borde egentligen besparas “subkultur”-genren, men samtidigt är den ett viktigt tillskott i en framtida svensk gaykanon. Vad som däremot är beklagligt är att den manliga homosexualiteten fortfarande i så hög grad dominerar gaylitteraturen, särskilt i ett land där kvinnor är de flitigaste läsarna. Det tycks som om marknadsföringsbegreppet den rosa dollarn är förbehållet den manliga gaykulturen. Det dubbla osynliggörandet som drabbar lesbiska kvinnor i det offentliga rummet är en ödesdiger kombination av misogyna och heteronormativa strukturer. Litteraturen är ofta samhällsreflekterande, fast kanske oftare ändå normföreskrivande. Men med lite optimism vågar man hoppas på en lesbisk bokhöst 2004.
JOAKIM BORDA-PEDREIRA
