Lammullströjor och de grå tinningarnas charm dominerar på Filosoficirkeln. Inte konstigt att alla under femtio bast vänder i dörren.
Lundagård har hittat till akademikerlunds hårda kärna.
– Unga människor har så mycket annat att göra. Man ska dricka öl och jaga brudar och sånt där, det vet väl du, svarar Per, en av de sju medlemmarna i arbetsgruppen som driver filosoficirkeln, när jag frågar varför publikens genomsnittsålder ligger så nära gränsen för förtidspension.
VI SITTER PÅ EN av de obekväma träbänkarna i universitetets aula och ser ut över havet av gråa tinningar, v-ringade lammullströjor och vindtäta fjällrävenjackor som brer ut sig under salens sobra takmålningar. En tredjedel av åhörarna är stammisar, berättar Per. En hel del av dem ser faktiskt ut att ha kommit hit sedan föreläsningsserien sparkades igång av den numera framlidne filosofen och folkbildaren Arno Werner i slutet på sjuttiotalet. Då, föreställer jag mig, bar alla män i publiken kostym med näsduk i bröstfickan. Nu drar klädkoden mer åt gymnasielärarhållet och bara det gamla gardet bär slips.
SJÄLV TROR JAG ATT många under femtio bast vänder i dörren. För det är inga lätta saker som avhandlas här på tisdagskvällarna. Det fattar man innan det hela ens har börjat. På talarstolen brinner två silverljusstakar. Mozarts flöjtkonsert sveper in bänkgrannarnas samtal i ett täcke av intellektuell förtrolighet och de som inte småpratar bläddrar i anteckningarna från föredraget om Wittgensteins Wien eller i någon av de där böckerna som man hittar längst in i antikvariaten.
VARJE TISDAG UNDER terminen kommer en IQ-stinn man eller kvinna hit och filosoferar kring ett särskilt tema. Under tidigare säsonger har ämnen som Frihet, val och ångest, Livets mening och Det onda varit den röda tråden. Bland talarna dominerar tunga akademiker.
HÖSTTERMINENS TEMA ÄR På tröskeln till en helt ny tid? Kvällens föredragshållare, Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet, frågar sig om den hårdföra naturvetenskapen hotar att utplåna vårt sätt att betrakta oss själva. Frågan är berättigad. Under sommaren 1999 rasade debatten, efter att Larhammar i en artikel i Svenska Dagbladet hävdat att Gud sannolikt inte finns. Genom att alstra ett svagt magnetfält vid högra tinningloben hade forskare fått sina försökspersoner att uppleva möten med Jungfru Maria, Jesus och Allah. Uppenbarelsen, sade professorn, äger alltså bara rum i enskilda personers hjärnor.
MEN ENLIGT LARHAMMAR kommer det naturvetenskapliga hotet inte främst från forskarna själva utan från journalister, politiker och hobbyfilosofer som kidnappar forskningsresultaten för sina egna syften och sedan överdriver, feltolkar och ideologiserar. Larhammar går under en dryg timme igenom ett antal citat av politiker, ledarskribenter, präster och författare som kritiserat genetiken och biologin utan att veta ett smack om saken.
HUR VÅGAR FOLK i P1 morgon ”helt ogenerat exponera sin oförblommerade okunskap”?, undrar han. För att de är omedvetna om sin egen okunnighet, är svaret. Det är faktiskt vetenskapligt belagt. I ett experiment, förklarar Larhammar, fick försökspersonerna sin kunskap på ett antal områden objektivt bedömd och jämförd med sin självuppfattning. Det visade sig att den sämst presterande kvartilen ansåg sig vara bättre än genomsnittet, medan de bästa tvivlade på sin förmåga. Ju mer okunnig man är på ett område, desto smartare tror man alltså att man är. Jag bestämmer mig snabbt för att inte diskutera genetikens skrämmande framsteg med min bänkgranne.
ETT BESÖK PÅ filosoficirkeln är en helgjuten upplevelse av finkulturens innersta väsen, ett unikt tillfälle att kika rakt in i akademikerlunds hårda kärna som ingen bör missa. Dessutom kommer man in gratis.
