Inte ännu en personaltidningsversion av Lundagård! Det är alldeles för mycket kårpolitik nuförtiden.
Var tog den omtalade publicistiska andan vägen, med en rad stolta namn som Ivar Harrie och den mer samtida PM Nilsson?
Lundagård ville för omväxlings skull göra ett reportage om Lundaspexarna. Men de tackade nej. Jag vet ju också att Lundagård består av rabiatfeministiska thomandershatande och antagligen också fula haggor, men de tänkte inte plocka lätta poäng på studentikosa och manliga sällskap. Fan tro’t.
Presenterar härmed månadens bästa – och mest talande – citat.
1. ”Tar man aldrig bort stödhjulen lär man sig inte cykla” Lundaekonomernas ordförande om varför musikhögskolekåren ska betala hela avgiften – trots ett musikarrangemang som blev pannkaka. Mer pregnant har den liberala dogmen aldrig uttryckts.
2. ”Kan vi inte ha något sådant där hum-flum”. Juridiska föreningens ordförande om var LUS skulle ställa sig i kårobligatoriefrågan – det vill säga mest ingenstans.
Månadens förolämpning kommer från teknologkåren: Lundagård anklagas för att inte respektera människor. Vad trodde de egentligen, alla journalister är ju hjärtlösa svin som gör vad som helst för en nyhet (om löss)! Lundagård blev ju inte ett dugg förvånad när teknologkåren tummade på etiken och glatt laddade hem tidningen från tryckeriets server samt skarvade med sanningen för både Sydsvenskan och P3 om att de själva kommit på idén att granska sina sångböcker. De fick till och med beröm i Studentliv. Lysande mediekupper!
För övrigt anser jag att de ofrivilliga prenumeranterna på Lundagård bör vara glada över den produkt de får för sina tvångsuttaxerade 14 spänn per termin. Den strida ström av landets kårtidningsdynga – på svindyrt fyrfärgstryck – som kommer till redaktionen får i jämförelse wannabe-tidningen Lundagård att framstå som The Observer. Eller vad sägs om tidningsnamn som: Kåridoren, KårsOrdet, Kåranen och Kårsetten.
