Kvinnor vill inte flytta lika gärna som män. Och det finns för få kvinnliga professorer. Det är universitetets förklaring till varför man inte lyckades hitta någon kvinnlig rektorskandidat – trots att det var ett krav.
– Slutsatserna speglar att den makt som man kanske får som rektor
är inte så väsentlig för kvinnor. Kvinnor prioriterar hellre
familjen eller andra saker. De tycker inte att det är så viktigt
att stå på barrikaderna och lysa. Det är min erfarenhet i alla
fall och den gäller inte bara högskole- och universitetsvärlden,
säger ordföranden för universitetets-styrelsen, Lennart Nilsson.
I analysen av rektorsvalet, som styrelsen skickat till Högskoleverket,
står bland annat att ”kvinnor i högre utsträckning än
män väger in fler faktorer inför beslutet att söka eller
ställa upp som kandidat vid rekryteringen”. En beskrivning som studentrepresentanterna
inte var helt nöjda med.
– Det är en väldigt stereotyp bild som målas upp, säger
Susanne Ragvald, studentrepresentant i universitetsstyrelsen.
I analysen konstateras att rekryteringsbasen för kvinnor med rätt
bakgrund är liten. Det finns helt enkelt för få kvinnliga professorer.
”Sociala faktorer” uppges också vara en viktig bidragande orsak
till varför ”kvinnor i högre utsträckning än män
tackar nej eller väljer att inte ställa upp”.
– ”Sociala faktorer” låter bra, men vad betyder det, ifrågasätter
Susanne Ragvald.
– Vi jämkade oss till det svaret som lades in, men texten antyder
att man inte har brytt sig så mycket om att man inte hittat en kvinnlig
kandidat.
