En cigg i regnet med Kajsa Ekis Ekman

På bara några år har författaren Kajsa Ekis Ekman blivit en av Sveriges mest uppmärksammade vänsterprofiler, och för Lundagård pratar hon om förebilder, missuppfattningen av nyliberalismen och det kapitalistiska systemet.

Hur kom det sig att du halkade in i politiken från första början?
– Jag kommer ju från den utomparlamentariska vänstern, så det var där jag först blev politiskt aktiv på 90-talet. Det var kamp mot Shell, storföretagen, så det var en väldigt bred och brokig rörelse. Sedan så dog ju det där ut lite grann efter Göteborgskravallerna 2001, och i den vevan började jag skriva istället.

Om jag har förstått det rätt, så har du startat upp en del politiska nätverk också?
– Ja, jag har varit med och startat upp en massa organisationer, som gick åt helvete nästan alla.

Om du nämner ett axplock?
– Jag var exempelvis med och startade upp Klimax, ett klimatnätverk som arbetade mot klimatförändringarna och som blev jättestort runt 2007 då alla larmrapporter om klimathotet kom, och sedan höll vi på ungefär fram till Köpenhamnstoppmötet (2009, reds, anm.), varefter det dog ut. Sedan har jag startat Feminister mot surrogatmödraskap, och just nu är jag med och startar något som heter Nätverket för Grekland. Det senare arbetar för de som har drabbats av krisen i landet och på samma gång försöker visa folk i Sverige att det som händer där pågår här också, i termer av privatiseringar. Min generation och den som kommer efter lever i en slags tillvaro där rättigheterna som våra föräldrar en gång hade inte längre gäller, vilket händer över hela Europa i olika grad.

Du har hävdat det som att det som händer i Grekland för närvarande speglar en större kamp för vilket Europa vi vill se i framtiden. Hur menar du då?
– De härskande klasserna i Europa och finanskapitalet i form av IMF (Internationella valutafonden, reds, anm.) försöker rulla tiden tillbaka och avskaffa rättigheterna vi kämpat för under 100 år. I Italien, Spanien, Tyskland och Sverige är vänstern inte en stor kraft att räkna med, men det är den i Grekland, den har nära 30% av rösterna. Ja, säg att vänstern lyckas vända utvecklingen, så kan det innebära att en vänstervåg sveper över hela Europa.

Vilken roll kan studenterna spela i den kamp mot kapitalismen som du förespråkar? Och upplever du att de är mottagliga för de argument du presenterar under dina föreläsningar?
– Studenter är oftast med där det protesteras någonstans, även om de ensamma inte kan förändra samhället. I Sverige är det ofta humanisterna som blir socialister, i Grekland är det naturvetarna. Studenten öppnar dörren till kunskapen men stänger den tyvärr ofta bakom sig. Får du kunskap måste du dela med dig av den, tillämpa den, annars är det död kunskap, hur radikal den än må vara.

Under en föreläsning på Smålands nation hävdade du att den svenska vänstern har missuppfattat nyliberalismen. På vilket sätt?
– Nyliberalismen är en pajasteori, den har inget med den verkliga kapitalismen att göra, men vänstern har gått på det och säger att krisen är ”nyliberalismens fel” som om världen styrdes av en filosofi och inte av profithunger. Det är inte idéerna som skapar världen, det är världen som formar idéerna. Våra idéer är för det mesta avspeglingar av hur världen ser ut. Titta på religionen till exempel! Våra bilder av gud är ett förheligande av den världsliga makten.

Hur kan detta manifestera sig?
– När vi levde i samhällen där olika härskare bestämde över varsin plätt och kämpade mot varandra, så bestod religionerna i både Grekland, Italien och Skandinavien av många gudar som bråkade hela tiden. Sedan fick man ett samhälle där makten centraliseras, där kungar tar över hela länder och det passar bättre ihop med monoteistiska religioner där en gud bestämde allt. Idag börjar folk säga – ”men fan, Gud, det kan ju inte bara vara en gubbe med skägg som sitter i himlen, det går jag inte på” – och skälet till det är ju att vi inte har statsministrar med oinskränkt makt. Istället har vi en ansiktslös global kapitalism och massa finanstransaktioner som man inte riktigt förstår sig på, och vad tror folk på då? Energier, en kraft, de säger att de tror på ”något” och ja, du vet, new age-grejer.

Det här kanske kan vara ett tema för din nästa bok?
– Ja, jag skulle vilja skriva en bok om relationen mellan den materiella basen i samhället och överbyggnaden, om hur det materiella påverkar vårt sätt att tänka. Men vi får se, det kanske blir en roman istället.

Du skulle kunna göra ett mischmasch?
– Nä, det går inte. Om du skriver om politik så måste du vara väldigt strukturell, du måste vara klar, men om du skriver en roman så skriver du ju om människor och om hur människor är, och människor, ja det är fan något helt annat. I riktiga livet är det totalt kaos, man har ingen koll på vad man gör eller varför och, för att ta ett exempel, så köper jag aldrig toapapper. Det är en kostnad som jag hatar, den är så meningslös. Så allt mitt toapapper har jag tagit från kaféer, bibliotek, hotell – överallt – de senaste åren. Däremot kan jag, utan att tänka, gå ut och köpa en klänning för 2000 spänn, som förstör hela jävla månaden. Helt irrationellt.

Det påminner mig om en vän som har slutat om med att köpa toapapper för att hon är rädd att kassörskorna ska ”misstänka att hon ska hem och göra tvåan”.
– Som att de inte gör det själva. Men du vet, på Elite Hotell har de svarta toalettpapper för att man inte ska se skiten, men då går dom ju kvar med den istället. På tal om det, vet du vad det innebär att vara skatologisk?

Nej?
– Det betyder att man är bajsfixerad och, ja, nu kommer mitt ex mörda mig, men om det finns någon kultur som är det, så är det den katalanska. Deras svärord är typ ”jag skiter på gud.” Min sons pappa är från Katalonien och i deras julkrubbor så finns det alltid en gubbe som skiter, el caganer.

Vad härligt.
– Ja, tänk att i det allra heligaste så ska det alltid sitta en gubbe som skiter. Och så säljer de varje jul små figurer med kändisar som Messi, Zlatan, Berlusconi, Obama, som sitter och skiter, och så sätter man dem i krubban. Det fungerar som en påminnelse om allt inte är så heligt, liksom.

Det är något med den här informationen som gör mig lite lycklig.
– Du kanske är katalan egentligen? Men ja, det känns som att vi kom ifrån ämnet lite nu.

Ja, lite kanske. För att runda av lite, har du några ”hjältar”, eller förebilder som inspirerar dig i ditt skrivande? Marx?
– Det här är kanske ett lite konstigt svar, men de som har lärt mig att skriva är mina pojkvänner. Varför? Jo, eftersom mina pojkvänner har nästan alltid varit snubbar som hatar böcker. Och grejen är att de alltid har varit så klara i huvudet, som en kniv genom smör, men de har inte läst böcker, så ska du snacka med dem, så måste du vara väldigt klar – du kan inte komma med en massa fluff eller diskurser, för då hade de bara: ”Vafan snackar du om? Säg vad du menar”. De har lärt mig att uttrycka mig så att alla förstår.

Fakta

[checklist]

Kajsa Ekis Ekman

  • Född 1980.
  • Arbetar som kulturjournalist, debattör och författar.
  • Släppte 2013 boken Skulden: eurokrisen sedd från Aten på Leopard Förlag.
  • Föreläste på Smålands nations Kulturpolitiska vecka.
[/checklist]