Lundakarnevalens Kabaré tar språng i ett Lund 2044, en framtid full av radioaktivitet och ett kärnvapenkrig mellan öst och väst. Här är ”nutiden riktigt sjuk, men upplevelsen total”.
Genom framtidens krig och en gammal dagbok om tiden idag löper sketcherna som en röd tråd genom föreställningen, från den kraftigt överkvalificerade iranska Qonsuela till Västgöts-rånarduon Uno och Natta. Kabaréns huvudperson, som driver den framtida Cabaret Apocalyptica är klädd i en lång, glansigt lila kjol med volanger och gammeldags goggles på huvudet. Hon ser snarare ut som tagen från dåtiden än en framtidsklädd futurist. Bakom henne syns en skärm med ett Lund i mörker, radioaktivitet och ruiner.
Trots den dystra framtid som beskrivs är sketcherna välgjorda och bjuder på många skratt. På scenen finns alltifrån växthuseffekt, utanförskap, invandringsfrågor, rasism och en framtida Jimmie Åkesson. Här finns den samiske semesterentrepenören Sven-Jan, som efter att växthuseffekten drabbat världen erbjuder solsemester vid treriksröset.
”Det gick åt helvete, vad varmt och skönt det blé, nu kan man släppa allt, ja ock sitt samvete”, sjunger han och kastar av sig kläderna.
Föreställningen hänger ihop, utom de korta avhopp där små reklamfilmer visas på skärmen ovanför scenen. ”Ensam mamma röker” och ”Bonde söker gnu” känns en bit från temat och ganska malplacé. Kabarén lyckas också på ett roligt sätt ta upp politiska frågor. Men när Al-qaidas kök tar plats på scenen blir det en aning uttjatat. Han lagar ”mother of satan” med recept att hitta på text-tv, klädd i palestinsk sjal, svartmålat skägg och militärväst. ”Nästa vecka blir det spräng mig själv, och jag har redan förberett mig lite” säger han och öppnar västen och visar sprängmedel fasttejpat runt midjan. Publiken skrattar men har vi inte hört den förut?
När fyra nyanser av sprit kommer in känns det däremot riktigt roligt, och publiken får träffa Jimmie den IV som har ett extra öga i pannan. Då är det roligt igen. Sången ”En midsommarnattsmardröm” om vad som egentligen är svenskt prickar helt rätt.
Överlag är det en välgjord föreställning, med effektiva 45 minuter. Sketcherna är rappa och livliga och skådespelet är fullt av energi. När det gamla paret Eskil och Eivor sjunger sin duett är sången rysande bra.
Roligast på scen: Fyra nyanser av sprit
Bästa sång: Eskil och Eivor
Mest malplacé: Reklamen ”Bonde söker gnu”
Text: Tove Nordén och Saga Sandin.
Foto: Daniel Kodipelli.
