Helvetet är mer än Dantes gudomliga komedi. Bengt Ankarloo leder oss genom en mer eller mindre djävlig plats – från daglig tortyr till ett rätt skönt ställe. Underjorden har varit ett populärt tillhåll att skildra.
Bengt Ankarloo
Helvetet. Döden och de eviga straffen i Västerlandets kristna historia.
Historiska media 2003.
Även helvetet är föremål för modenycker. Det visar
Bengt Ankarloo i sin bok om helvetesläran i den västerländska
kristna traditionen. Med utgångspunkt i de Gamla och Nya Testamenten i
Bibeln redogör han för hur synen på helvetet skiftat under drygt
tvåtusen år. Boken är ett rikt illustrerat praktverk. Den riktar
sig av allt att döma till en bred läsekrets, som populärhistoria.
ATT HELVETET SÅ som vi känner det är kristet sätter ramen
för Ankarloos historik. Visserligen bottnar föreställningar om
hinsides straff inom kristendomen i vissa texter i Gamla Testamentet och i viss
mån även i grekisk filosofi. Men som Ankarloo visar så är
det först i samband med kristendomens politiska etablering som konkreta
helveten tar form. I de tidiga kristna texterna finns det alltså inga
entydiga skildringar av hur de eviga straffen ter sig. I bästa fall ges
antydningar om en het plats med gruvliga straff. Senare, under 200- och 300-talen,
ökar konkretionen. Helvetet börjar nu ta fyr på en bestämd
plats i underjorden. Och skildringarna av plågoutbudet blir alltmer detaljerade.
Det är de lärda teologerna inom kristendomen som utvecklar läran
i samspel med folkliga föreställningar och samtida juridisk straffpraktik.
I samma takt som den kristna kyrkan blir en politisk faktor blir helvetet konkretiserat.
ETT INTE OBETYDLIGT mått av skadeglädje präglar som regel helveteskonstruktionerna.
De frommas lycksalighet sägs delvis bero på att de sitter på
åskådarplats i himmelen och kan fröjdas över åsynen
av tortyren i helvetet. Kyrkofadern Tertullianus skriver exempelvis på
200-talet att han gläder sig åt att en gång få njuta
av att se hur kristendomskritiska filosofer torteras efter döden.
TROTS ATT DET ÄR de avlidnas själar som straffas är det i regel
olika kroppsstraff som gäller. Straffen i helvetet kommer tidigt också
att präglas av ett slags absurd symmetri. Olika slags synd ger olika straff,
vilkas art hänför sig till brottens natur. Straffets utmätande
saknar däremot all proportion till syndens kortvarighet. Till exempel kan
smädare bli permanent upphängda i tungan över flammande eld.
YTTERLIGARE KOMPONENTER läggs till i senare helveteskonceptioner. Vid kristendomens
början är det oklart hur straffen verkställs, men senare befolkas
helvetet av en mängd demoner som sköter de dagliga tortyrsysslorna.
Djävulen ges en plats i helvetet, men inte som en straffad syndare. Tvärtom
är det ofta han som övervakar hela arrangemanget. En konsekvens av
denna helvetesbild ser vi i Hieronymus Boschs målningar från 14-
och 1500-talen, där olika vidriga monster torterar folk på fantasifulla
vis. Ankarloo ger en översikt av denna utveckling och ägnar djävulen
ett särskilt kapitel.
DANTE OCH HANS gudomliga komedi (Divina Commedia) ägnas också som
sig bör ett särskilt kapitel i boken. Som bekant bjuder denna 1300-talsklassiker
på målande helvetesbilder. Här sker också en etablering
av de kretsar som helvetet delas in i. Kretsarna är olika avdelningar i
helvetet där olika slags synd bestraffas på olika sätt. Dante
etablerar också föreställningen om att det hinsides är
indelat i tre stationer: helvete, skärseld, och himmel. Dantes gestaltning
har stått modell för i stort sett alla senare framställningar:
vi känner helvetet från Dante. Ankarloo ger en fin översikt
av verkets bärande idéer.
DEN AVSLUTANDE DELEN av Ankarloos bok handlar om nyare tiders helveten. I samband
med sekulariseringen och vetenskapens framsteg svalnar intresset för ett
konkret helvete. Det under medeltiden utvecklade konkreta helvetet kommer att
ses som ett förvetenskapligt uttryck för vidskeplighet. Helvetet i
västerlandet blir med tiden privatiserad symbolism och inte en politisk-juridisk
statsangelägenhet. Men som Ankarloo visar så är denna liberala
ståndpunkt länge kontroversiell, även långt in på
1900-talet.
”VAD HELVETET ÄR 3VLIGT!” Så skaldade Gunnar Ekelöf
i diktsamlingen Non serviam. Bengt Ankarloo ger stöd för det omdömet:
det är ett avkopplande och underhållande nöje att läsa
hans bok. Men jag finner det likväl obegripligt att man som läsare
inte erbjuds en notapparat. I boken diskuteras en rad verk och den innehåller
en mängd citat helt utan vettiga hänvisningar, bibliografin till trots.
