“Allting går så mycket snabbare idag” hör man ofta sägas. Vår tid tycks vara otålighetens tid. Det märks inte minst inom konsten, där vi det senaste året bjudits på mängder av “previews” på vad framtidens konstliv har att vänta sig. Ett sådant tillfälle var Malmö konstmuseums utställning Nya namn i somras där vi fick bekanta oss med några lokalt nyutexaminerade konsthögskolestudenter.
Men i Kulturhuset i Stockholm valde man för tredje året i rad att
inte vänta på någon examen. Där har man under vintern
ställt ut ett trettiotal verk av studenter från olika årskurser
vid Kungliga Konsthögskolan. För att vara en så “ung”
utställning återfanns på Mot allmänheten ovanligt många
konceptuella verk, något som imponerar samtidigt som det verkar en smula
brådmoget. Den konceptuella konsten är ofta resultatet av en lång
mognadsprocess, men har på senare år främst förknippats
med de mest avantgardistiska konstnärskapen.
NOG INFRIAS OFTA den romantiska föreställningen om att unga konstnärer
bör vara ohämmade och fientliga mot etablissemanget, men den politiska
korrektheten i utställningar som Nya namn och Mot allmänheten är
så framträdande att man kan ifrågasätta konstinstitutionernas
förmåga att uppmuntra självständighet och originalitet.
Mot Allmänheten uppfyllde plikttroget de outtalade kraven på att
beröra socialt utanförskap, pluralism och den alienerande tillvaron
i konsumtionssamhället. Häpnadsväckande är däremot
att paradteman som kön och sexualitet helt lyste med sin frånvaro.
Detta försökte man av allt att döma uppväga med en massiv
kritik av den ständigt lika aktuella motsättningen mellan populärkultur
och den borgerliga smaken. Ett särskilt nihilistiskt uttryck fick detta
i Pål Bylunds TV4:s text-tv sidan 192, som är precis vad det verkar.
TROTS ATT INTE MYCKET i Mot allmänheten var särskilt minnesvärt
märker man tydligt att ambitionsnivån hos de unga konstnärerna
är mycket hög. Dessvärre får uttrycksmedlen ofta ge vika
för teoretiska resonemang som emellanåt känns överdrivet
högtravande. En av den konceptuella konstens svåraste brister är
just att den genom sin otillgänglighet är ofrånkomligt elitistisk.
Detta förhållande illustreras inte minst av Elin Johanssons &
Simon Goldins happening Mejan IF mot Allmänheten. Här utmanas Allmänheten
till en fotbollsmatch på Plattan mot Konsthögskolans fotbollslag.
Att allmänheten består av en formlös och oberäknelig massa
är visst grundmeningen. Men ska “folket” – De Andra –
lyckas samla sig till ett lag? Troligen är detta det mest omstörtande
verket, för hur opassande är det inte att uppställa distinktionen
mellan Konstnärer och Allmänheten och därmed etablera en hierarki?
Lustigt vore om Konstnärslaget fick stryk av Sergels Torg-pundarna.
GENOM ATT PRESENTERA pinfärska konstnärs-skap tycks konstinstitutionerna
vilja pejla den senaste utvecklingen, men är då ny och spännande
konst alltid detsamma som ung konst? Den så kallade finkulturen är
lika drabbad av ungdomsfixering som populärkulturen, men det finns undantag.
Våren 2003 debuterade den medelålders arkitekten och illustratören
Maria Udriot som konstnär med utställningen Ett hus i provinsen på
Lunds konsthall. Den var en del av den större utställningen Dessa
landskap som Udriot delade med tre etablerade Lundakonstnärer. Nyligen
ställdes den ut på Södertälje Konsthall.
Maria Udriots debut var upp-seendeväckande i sin lågmäldhet.
Hennes medium är assemblaget och genom noggrant tillrättalagda fragment
– silkespapper, skisser, torkade växter bland annat – frammanades
barndomshemmet i Argentina. Utan att det gamla huset från kolonialtidens
slut direkt avbildades, lyckades Udriot med avancerat associativa brottstycken
återskapa det i betraktarens sinne. Resultatet blev en resa i sinnenas
funktioner och det inflytande som tiden utövar på dem, ett förtätat
pussel med psykoanalytiska förtecken. Att våga “komma ut”
med så anspråkslösa – och tystlåtna! – objekt,
omringad av kollegornas videokonst och ljudinstallationer är ett prov på
ett slags mod som delvis hör samman med den prestigelöshet en äldre
person kan kosta på sig.
I MOT ALLMÄNHETEN finner man redan en konstnärlig mogenhet som kommer
att utvecklas långt mer, men i Ett hus i provinsen kan man bevittna att
denna process inte nödvändigtvis behöver rymmas under de fem
åren som det tar att examineras från konsthögskolorna. Jag
kan inte låta bli att tänka att allting kanske inte går så
fort idag ändå.
