DDR, queer och meta. Filmstudions vårprogram kan inte beskyllas för populism. Retrospektivet över Vilgot Sjöman är utan tvekan det säkraste kortet.
Den som söker lättsmält verklighetsflykt
från studierna brukar inte få någon valuta för pengarna
hos Filmstudion. Den som däremot vill vidga sina vyer och odla sitt filmintresse
har all anledning att beva ka deras biorepertoar. I många år har
de trotsat de kommersiella biografernas ensidiga utbud genom att visa filmer
som annars aldrig hade hittat vägen till Lund. Denna vår kommer Filmstudion,
förutom torsdagskvällarnas blandade repertoar, att ha serier med queerfilm,
metafilm, Vilgot Sjöman och östtysk film.
ÖSTEUROPA BRUKAR OFTA föra tankarna till tunga industrier, politiskt
förtryck och konstnärlig likriktning. Men Filmstudion har med jämna
mellanrum de senaste åren kunnat nyansera den bilden. En stor filmupplevelse
var till exempel serien med den polske regissören Andrzej Wajda för
några terminer sedan. Och i vår har tyngdpunkten lagts på
filmer gjorda efter mitten av 60-talet, då den politiska styrningen inte
var lika påtaglig. I serien märks särskilt filmskaparna Lothar
Warneke och Hermann Zschoche, som vitaliserade den östtyska filmen på
80-talet.
SOM METAFILM HAR Filmstudion bland annat valt att visa den klassiska amerikanska
komedin Sullivan’s Travels (Med tio cent på fickan), som handlar om inspelningen
av en annan film. Fransk film var mer gynnad förra terminen med Claude
Chabrol-serien. Men för den som tröttnar på allt tyskt kan Olivier
Assayas franska film Irma Vep vara en liten tröst. Inte minst med tanke
på att den som metafilm ger en inblick i den franska filmindustrin.
BLAND QUEER-FILMERNA återfinns, inte helt oväntat, den tyske filmregissören
Rainer Werner Fassbinder med filmen Frihetens nävrätt. I Fassbinders
filmer är homoerotiken mer regel än undantag. Men en mer intressant
film på queertemat är nog Hasse Ekmans Flicka och hyacinter som på
ett mycket subtilt sätt utforskar en ung kvinnas identitet.
FÖR EGEN DEL ser jag mest fram emot serien med Vilgot Sjöman. Trots
Sjömans starka fotfäste i filmhistorien är säkert många,
i likhet med mig själv, genant obekanta med flera av hans klassiska produktioner.
JOHANNES HEUMAN
