Peking: Pulsen är mer vibrerande än de flesta svenskar är vana
vid. Ändå är det svårt att smälta in i mängden.
Paris: Man stod och spanade på varandra i grupper på skolgården
och kände sig som femton igen.
På en restaurang i Peking i Kina sitter Henrik Larkander och studerar
det mörka köttet framför sig. Han smakar försiktigt och
blir inte helt missnöjd. Det smakar som kalops. Mätt vandrar han ut
på Pekings trånga gator, där smutsen och den förorenade
luften skapar ett skumt ljus över tillvaron.Hundkungen har haft ännu
en besökare.
– Kommer man till Kina som student eller bara som besökare, får
man ta seden dit man kommer. Man får vara beredd på en ordentlig
kulturkrock, säger han.
HENRIK LARKANDER studerade på Pekings kultur- och språkuniversitet,
där beväpnade vakter stod utanför ingången till campus.
Västerländska studenter bidrar med mycket pengar till staten och ska
därför skyddas ordentligt. Skolan ville helst inte att studenterna
hade någon kontakt med befolkningen.
– De flesta kineser har aldrig sett en västerlänning förut.
Och en del blir väldigt fascinerade och kan sitta och stirra på en
oavbrutet i tre timmar. Jag kan tänka mig att många skulle känna
sig ganska besvärade av det.
EN AV DE STÖRSTA kulturskillnaderna är, enligt Henrik, det råare
klimatet i ståderna. Det kan ha att göra med överbefolkningen,
spekulerar han. Städerna är smutsigare. Pulsen mer vibrerande än
de flesta svenskar är vana vid. Ändå är det svårt
att smälta in i mängden.
– Förr hade de en outtalad policy i Kina där det var en plikt
att ta mer betalt av utlänningar som inte talade kinesiska. Men fortfarande
finns det en del som ser det som en plikt till fosterlandet att försöka
ta mer betalt.
Henrik rekommenderar alla som ska ner till Kina att lära sig åtminstone
ett par ord före. Det underlättar ens möjligheter att röra
sig i landet.
I en broschyr Henrik läste som var tryckt av stadsförvaltningen, sades
det att 80 procent av stadens taxichaufförer talade engelska. Men Henrik
skakar på huvudet åt påståendet.
– Det skulle vara mer korrekt att säga att 80 stycken av chaufförerna
i Peking talar engelska. Och det finns många taxichaufförer i Peking.
PARIS DEN 11 september. Ett år efter terrorattacken på World Trade
Center. På perrongerna i Paris tunnelbana marscherar militärpoliser
med automatvapen och vaksamma blickar. Misstänksamheten mot de många
fransmännen med arabiskt ursprung i Paris är stor.
Samtidigt slussas Anna Isacson in i en aula på universitetet Sorbonne
tillsammans med andra utländska studenter. Barska lärare basunerar
ut information på franska. Ingen förstår ett ord.
– Jag tror nästan att de tog allt på franska som ett knep.
De tvingade oss i princip att börja kommunicera med varandra istället.
Och på så sätt socialisera oss med våra kurskamrater,
säger Anna Isacson och ler åt minnet.
Hon berättar att det var lite skrämmande att inte förstå
något när hon kom dit. Med bara ett halvt års studier på
gymnasiet i bagaget åkte hon ner till Frankrike för att hon ”behövde
ett tredje språk”.
Kursen hette ”Cours de Civilisation et Langue Francaise” och förmedlades
genom en språkorganisation, men som hon nu i efterhand inte ger särskilt
mycket för.
– Jag tror att man klarar sig bättre utan sådana här språkorganisationer.
Det man fick veta genom dem, kunde man lika gärna tagit reda på själv.
Dessutom säger de att de hjälper till med boende och sånt, men
det fick jag klara själv. Allt som allt kostade det bara extra pengar,
tycker hon.
HENRIK LARKANDER läste kinesiska ett halvår i Lund innan han satte
sig på flyget. Något som underlättade hans sex månader
långa besök i Kina.
– Det är nästan ett måste, det är väldigt tufft
att lära sig från början när man kommit dit.
Det var svårt att få en naturlig kontakt med befolkningen i Peking,
berättar han, men inte omöjligt. Och politik diskuterades inte överhuvudtaget.
– Jag märkte att man kunde ställa vissa frågor där
svaren redan var inprogrammerade i hjärnan. Det kändes många
gånger som om de inte vågade säga vad de egentligen tyckte.
– Om man till exempel frågade vad de tyckte om Mao Zedong, brukade
man få svaret att han gjorde 70 procent bra och 30 procent dåligt.
Och det är vad den kinesiska staten sagt officiellt om Mao nu i efterhand.
Henrik säger också att något man ska tänka på innan
man reser till Kina är att inte ha bacillskräck och vara beredd på
att det kan vara skitigt och smutsigt.
– Offentliga toaletter brukar bara vara ett hål i marken ibland,
men det får man ta.
I PARIS ÄR gatorna breda och husen i centrum är från 1800-talet.
Anna trivdes. Enda störande momentet var två perversa män. Vid
två olika tillfällen.
– Jag råkade ut för två blottare. Helt otroligt. Det
var ganska äckligt faktiskt.
Men i skolan lärde hon sig mer och mer för varje dag. Lärarnas
knep med att bara prata franska tvingade henne att lära sig snabbt.
– Lektionerna var uppbyggda precis som de lektionerna man hade när
man gick i högstadiet och det är man inte riktigt van vid när
man kommer från studentlivet i Lund. Man satt vid bänkar och skrev
ner grammatiska läxor. Sedan blev det likadan stämning på rasterna.
Man stod och spanade på varandra i grupper på skolgården och
kände sig som femton igen.
Det stora terrorattentatet i Bali skedde när Anna var i Frankrike. Efter
det skärptes säkerheten ytterligare. Väskor kollades innan man
fick gå in på universitetet och legitimation var ett måste
för att kunna röra sig någorlunda fritt.
Men den tryckande stämningen var inget som direkt oroade Anna.
– Nej, med all den säkerhet som fanns runt omkring en, kände
i alla fall jag mig trygg.
