Banaliteter som studiemedel behöver inte stå i vägen för
en glamorös livsstil. Malmö nations gourmetrestaurang Gyllene kalven är ett
vattenhål för studentvärldens jetsettare för en billig slant får man en smak
av det ljuva livet.
Malmö nation har rykte om sig att vara exklusivt på
gränsen till exkluderande. Det är nationen för dem som ställer höga krav på
tillvaron, för dem som har urskiljningsförmåga och stil. Fyra kvällar om
terminen förvandlas matsalen till lyxrestaurang där gästerna erbjuds en
femrättersmeny för närmast självkostnadspris. När Gyllene kalven öppnade för
första gång i år dammade jag av kritstrecken i hopp om en minnesvärd
upplevelse.
Â
DE FLESTA GÄSTERNA anlände samtidigt en fashionabel timme
efter det att portarna slog upp. Välgroomade och ledigt eleganta herrarna i
jeans och välskurna blazers, utan slips gav de prov på societetens skenbart
anspråkslösa fasad. Jag misstänker att detta är så nära Stockholms "brat
pack" man kan komma i Lund.
 Efter en aperitif och litet tilltugg inleddes taffeln
med en carpaccio av pilgrimsmusslor. Till detta drack vi en frisk Pinot Grigio.
Citronmarinaden lyfte fram de finstämda smakerna från de lätt smörvända
pilgrimsmusslorna och den hackade gurkan. Dessvärre måste kocken ha drabbats av
temporärt vansinne när han kom på idén att lägga på en klick svart rom. Rommens
dominanta havssmak förstörde den känsliga rätten. Beklaglig var också
uppläggningen eftersom allt i princip staplats upp på vartannat. I detta var
köket konsekvent för den annars underbara efterrätten lades senare upp efter
samma princip.
Â
EFTER UNGEFÄR trekvart serverades vi soppan till
omgivningens civiliserade sorl. Den redda jordärtskocksoppan var diskret intill
självutplåning. Inte ens timjansgarnityren lämnade några intryck på
smaklökarna. I den högre matlagningskonsten är soppan inte en tråkig station på
vägen till varmrätten och vi får hoppas att Kalven snart inser detta.
 Den stora besvikelsen var dock rätt nummer fyra. En
sallad består av flera olika ingredienser, i varje fall minst två, men fyra
apelsinklyftor är bara apelsinklyftor låt vara att någon är blodapelsin. Att
till detta dessutom föreslå ett vin tycks mig rent oförskämt.  Â
HÖJDPUNKTEN VAR som sig bör huvudrätten. Solfjädern av
ljuvligt saftiga ankbröstbitar var perfekt tillagad och en välavvägd ton av
stjärnanis gav anrättningen en kontinental prägel. Den sötade
sparrispotatispurén var trots att den saknade förnimmelse av sparris helt
fulländad. Med en underbart mjuk och samtidigt fast konsistens var den ett fint
prov på kökets omsorgsfulla handlag.
  Â
SLUTLIGEN, DESSERTEN. Om den vill jag bara säga, att den
var lysande trots den förfärliga uppläggningen. En miss var också de tunga söta
vinerna som rekommenderades till. Deras buffliga russinton fullständigt körde
över den fjäderlätta fruktsalladen. Låt mig hellre berömma personalens
fantastiska insats. Under hela kvällen var vi ständigt uppassade av en mycket
uppmärksam serveringsstyrka, vars trevliga sätt och stiliga yttre skapade
illusionen av verklig lyxrestaurang. Trots en överdrivet försiktig meny, och
enstaka missar, håller Gyllene Kalven ändå en nivå som helt kan mäta sig med
många bättre restauranger. Och visst bör vi vara tacksamma över att det finns
de som faktiskt tror att även studenter förtjänar något av livets goda.
