Vilgot Sjömans ögonbryn var lika uppkäftigt tvinnade som förr när han besökte Filmstudion och introducerade ”Nyfiken – gul” från 1967 inför en ny generation cineaster.
Nyfiken-filmen kom till efter att Vilgot Sjöman gått i psykoanalys, berättade han i sitt inledningsanförande. Den skulle utmana hans egna, inre tabun och inte skapas i ett manuskript, utan tillsammans med skådespelarna.
Ingmar Bergman avrådde honom över en middag från metoden, men det gav han blanka fan i. Med fria händer, ett litet team och 100 000 meter råfilm reste de ut i landet, skildrade samtiden och tog ställning – till vänster. Lena Nyman flängde runt – när hon inte odramatiskt slickade på Börje Ahlstedt snopp – i ett tungt kalopsdoftande folkhemslandskap och ställde frågan ”Är Sverige ett klassamhälle?”.
Ett år före -68 vågade finansiärerna åtminstone ibland satsa på nyskapande film: fragmentariskt uppbyggd och tänjande på gränsen mellan fiktion och dokumentär.
Idag är det de medelålders bruksregissörerna som kammar hem pengarna. Och tro mig: Kjell Sundvall kommer inte att att stå inför en storögd publik på Filmstudion när han är över 80 år. Jag hoppas att han ligger begravd på Hollywoods B-kyrkogård. Det är förmodligen också hans högsta dröm.
