Kvinnliga studenter betraktades länge med misstänksamhet. I en ambitiös avhandling kartlägger Lina Carls hur studentskorna förminskats till antingen våp eller nuckor.
Lina Carls
Våp eller nucka? Kvinnors högre studier och genusdiskursen 1930-1970
Nordic Academic Press.
År 1955 samlades ett antal akademiker i Uppsala för att debattera frågan ”Betyg eller fästman?”. Vad som skulle avhandlas var de kvinnliga studenterna – var tillströmningen till språkkurserna oroväckande stor och skulle den sänka ämnenas status? Och var kvinnorna som läser språk mer intresserade av att skaffa en fästman än att studera? Samtliga medverkande i panelen var män. Ingen diskuterade vilka mål de manliga studenterna kunde tänkas ha med sina studier.
Det här är ett av många exempel som lundahistorikern Lina Carls tar upp i sin nyutkomna avhandling, som handlar om synen på kvinnliga studenter mellan åren 1930 och 1970. Hon analyserar samhällsdebatten och dess genusdiskurs, men kopplar också – vilket är det riktigt spännande – ihop dessa med den debatt som fördes lokalt inom studentkulturen. Carls har valt att koncentrera sig på Lund och Uppsala, och hon har därför studerat de båda studenttidningarna Lundagård och Ergo. Dessutom har hon läst studentromaner från perioden.
I Sverige fick kvinnorna tillträde till universiteten 1873, och det har kommit en hel del studier som handlar om de första decenniernas kvinnor och deras villkor. Lina Carls ärende är ett annat. Hon studerar en period där kvinnorna redan har blivit ett naturligt inslag i studentvärlden och visar hur trots det, om och om igen, stereotypa bilder av studentskan reproduceras.
Stereotyperna pendlar mellan två poler: studentskan som ett våp, det vill säga som en lyckad kvinna men en misslyckad student, eller som en nucka, det vill säga en lyckad student men en misslyckad kvinna. Föreställningen att kategorierna kvinna och akademiker inte går att kombinera fanns kvar under lång tid, och precis som många andra fördomar har den gärna presenterats i humorns ”oskyldiga” form. Det ser vi till exempel i de skämtteckningar ur Ergo som finns med i boken, liksom de fingerade intervjuer, brev och dagboksutdrag som båda studenttidningarna roade sig med att publicera, och där studentskan framställs som sällsynt korkad. Mönstret är enligt följande uttalande, hämtat ur en påhittad intervju: ”Nu har jag bestämt mig för att läsa engelska. Engelske lektorn är så hemskt kul tycker jag, fast man begriper ju inte mycket av vad han säger förståss, men han är så söt när han blir full i skratt” (Ergo 1942). I Lundagård finns ett motsvarande exempel i ett kåseri om ”en liten studentska” som inte klarade sina studier och hamnade i en ”studentskenevros”. Efter att ha övergett filosofin hämtar hon sig dock så mycket att hon finner en blivande läkare att sätta klorna i – en imponerande akademisk karriär, konstaterar kåsören (Lundagård 1957).
Lina Carls gör inte någon egentlig historieskrivning över de enskilda studenttidningarna: hon skiljer inte mellan hur diskussionen förs i Ergo respektive Lundagård, utan behandlar dem som delar av en och samma studentdebatt. Det skapar ibland viss förvirring, och gör att det inte går att få en tydlig bild av hur till exempel Lundagård profilierade sig i frågan. En närmare analys av tidningarna, som till exempel skiljer på redaktionens egna texter och insänt material, hade varit intressant, liksom att få en bild av vad tidningarna i övrigt handlade om. Hörde det till undantagen att studentskor diskuterades och i vilken grad fanns det med kvinnliga debattörer och kvinnliga perspektiv i diskussionen av andra frågor? Vid läsningen av avhandlingen framstår det som att det fanns en större mängd nedlåtande skämt om studentskor i Ergo, och huruvida detta är en faktisk skillnad hade varit spännande att få reda på. Men det är fullt förståeligt att Carls inte gjort detta: avhandlingen är redan nu tjock och sprängfylld med exempel ur diskussionerna.
Den hetaste potatisen under de decennier som Carls analyserar – och för den delen även idag – är hur rollen som mor och maka ska kunna kombineras med rollen som student och yrkesarbetande. Det fanns en oro för att kvinnan skulle överge modersrollen, men också en rädsla för kvinnlig konkurrens i tider när det var svårt för akademiker att få jobb.
Lina Carls visar i sin bok hur en rådande genusdiskurs bestämmer synen på studentskan, men hon visar också hur både kvinnor och män försökt att antingen utvidga eller motarbeta denna diskurs. Ett sätt var att poängtera att kvinnor visst kunde vara både akademiker och feminina.
Ett exempel som Carls tar upp är ur en visa från Kvinnliga akademikers 50-årsjubileum 1954, där en strof, adresserad till mannen, lyder:
Och darrar du vid strålande men akademisk blick
Var tröstad sven av sanningen som aldrig dölja gick
Vi gör som alla andra – drömmer ljuvt om sagans prins.
Nej säkert här i världen ej bättre kvinnor finns.
Det är väl inte den mest välskrivna visan man kan tänka sig, men framställningen av studentskor som både är akademiskt kunniga och samtidigt romantiskt längtar efter en prins är ett solklart försök att kombinera de där trilskande kategorierna kvinna och akademiker.
Materialet i ”Våp eller nucka?” innehåller en stor mängd exempel på debatter om och konstruktioner av studentskan, samtidigt som det är knäpptyst om studenten. Han är en självklar norm och inget som behöver debatteras; det är hon som är avvikaren, som diskuteras och ofta förlöjligas – av såväl männen som kvinnorna själva.
Det är viktigt att komma ihåg att de debatter som Lina Carls tar upp inte ger en exakt bild av hur kvinnorna faktiskt hade det, utan det är en analys av själva diskursen: uttalanden om studentskan. Det är ju inte ovanligt att en traditionalistisk diskurs växer sig öronbedövande stark just när verkligheten håller på att göra den passé, och det är nog delvis så vi får läsa resultaten av Carls analys: den visar hur mycket traditionalism som fanns i debatterna om kvinnokönet, men den ibland desperata tonen pekar på att verklighetens kvinnor inte lät den stå oemotsagd. Framåt 60-talet är det också tydligt att många röster argumenterar för en kvinnosyn som liknar vår egen tids.
Idag lever vi i en värld där fler kvinnor än män studerar på universitet, och där flickor har högre genomsnittsbetyg än pojkar i skolan. En världsbild som skiljer på könens förmågor och säger att kvinnor lämpar sig sämre för högre studier är helt enkelt omöjlig att ta på allvar. Säkerligen lever en del synsätt kvar där man minst anar det, men vi lever i en tid där man kan vara kvinnlig och samtidigt studiebegåvad, där ordet ”studentska” inte längre finns, och där manliga och kvinnliga studenter är likställda. Det är bara att hoppas att vi fortsätter på den vägen, och att detta framöver kommer att ge ett betydligt större avtryck bland till exempel våra professorer.
Katarina Bernhardsson
