Debatt: Särintresset besegrade demokratin
Torsdagen 4 mars 2004 hade alla förutsättningar att bli ett betydelsefullt och historiskt datum för den svenska studentvärlden. Den 4 mars röstade riksdagen om huruvida en avveckling av det obligatoriska medlemskapet i studentkåren skulle utredas eller ej. Torsdagen 4 mars 2004 hade alla förutsättningar att bli ett betydelsefullt och historiskt datum för den svenska studentvärlden. Den 4 mars röstade riksdagen om huruvida en avveckling av det obligatoriska medlemskapet i studentkåren skulle utredas eller ej.
bakgrunden var en reservation i riksdagens utbildningsutskott. De borgerliga och miljöpartistiska utskottsledamöterna ville tillsätta en utredning om hur kårobligatoriet skulle kunna avskaffas. Socialdemokraterna och vänsterpartisterna i utskottet ville inte tillsätta utredningen. Men i kammaren har de borgerliga partierna tillsammans med miljöpartiet majoritet. Om samtliga borgerliga och miljöpartistiska ledamöter skulle rösta i enlighet med partilinjerna skulle det finnas en majoritet.
Så skedde nu tyvärr inte. Två borgerliga riksdagsledamöter – moderaten Lennart Hedquist och folkpartisten Cecilia Wikström – bytte sida. De röstade med de två vänsterpartierna och fällde således sina egna partiers möjlighet att vinna voteringen mot regeringspartiet och dess röda stödparti.
Vi beklagar detta oerhört. Våra organisationer har under många år arbetat för ett avskaffande av det orättfärdiga tvångsmedlemskapet i studentkåren. Det obligatoriska medlemskapet är inte bara odemokratiskt i det att den grundläggande rätten till negativ föreningsfrihet – frihet att såväl vara med i, som att slippa vara med i, föreningar – uppenbarligen inte omfattar landets studenter.
Obligatoriet är därtill näppeligen gynnsamt för studenternas engagemang i och intresse för kårens arbete. En organisation som man är intvingad i brinner man knappast för på samma sätt som om man frivilligt och av genuint intresse hade sökt upp organisationen för att aktivera sig.
Att hedquist och Wikström den 4 mars svek Sveriges studenter är vi många som kommer att minnas. Socialdemokraterna och vänsterpartiet hade svårt att dölja sin skadeglädje över att (ännu en gång) ha kunnat ge de borgerliga partierna stryk i en fråga i riksdagen. Det kan inte lastas några andra än Hedquist och Wikström.
Gemensamt för hedquist och Wikström är att de båda kommer från Uppsala och själva har bakgrund inom kår- och nationslivet där (den förre bland annat som kårordförande i mitten av 1960-talet).
Vi var många som gjorde vårt yttersta för att övertyga dem om att rösta med sina partier och hjälpa till att befria Sveriges studenter från tvångsmedlemskapet. Det är svårt att frigöra sig från misstanken om att de två utsatts för minst lika intensiva påtryckningar från andra gamla studentaktivister som i dag finns på inflytelserika positioner i eller omkring universitets- och nationsvärlden.
Det är inte ofta särintresset ljuger. Naturligtvis är det bekvämt att som kår- eller nationsaktiva veta att man inte behöver anstränga sig det minsta för att få medlemmar. Men det sker till priset av att vi stampar sönder en fundamental och i grunden helt okontroversiell mänsklig rättighet: rätten att som myndig människa själv få bestämma över var man vill uppbära medlemskap.
Ilan Sadé
Förbundsordf. Centerns högskoleförbund
Peter O Sellgren
Förbundsordf. Fria Moderata studentförbundet
Patrick E Vigren
Förbundsordf. Kristdemokratiska studentförbundet
Johan Britz
Ordf. Liberala studenter
