Lundagård ställer utbildningsminister Thomas Östros mot väggen i några av vår tids viktigaste utbildningspolitiska frågor.
Sverige fick på 90-talet ett nytt miljonprogram. Men det var inte enformiga höghus som sköt upp som svampar ur jorden utan nya högskolor, universitet och utbildningsplatser.
När regeringen insåg svårigheten i att försöka konkurrera med lågelöneländer om att erbjuda billig arbetskraft hette lösningen på krisen utbildning. Mycket utbildning. På ett decennium växte antalet studenter i Sverige med åttio procent.
Det var en enorm satsning och den används idag som ett slags politisk stötdämpare. I den politiska rötmånaden med gangsterrymlingarna och mediestormen kring Ylva Johanssons politiska comeback, slänger partiet plötsligt fram en hallelujarapport om högskolans spektakulära utveckling de senaste tio åren.
Knappt de tunga dagstidningarna bemödar sig att granska ett så osexigt ämne som akademikers villkor – trots att de politiska uspelen om fördubblingen av resurser till utbildning sedan 1994 bör synas.
Ersättningen till lärosätena och antalet lärare har långt ifrån ökat i samma takt som antalet studenter. Många ämnen har haft svårt att hålla näsan ovanför vattenytan utan att äventyra kvaliteten.
Lundagård träffar Thomas Östros i hans hans turkosa arbetsrum med korrekt Bruno Mathsson-möblemang. Rummet vetter mot Drottninggatan, Stockholms mest folkliga shoppingstråk som denna sena eftermiddag bär tyngden av tusentals nyavlönade medborgare. H&M har rea. Tillsammans med oss sitter Östros mediala livvakt – en politiskt sakkunnig som spelar in intervjun och för anteckningar energiskt.
Utbildningsministern redogör malligt för den ketchupeffekt som socialdemokraterna skakat fram.
– För oss var det en samhällsekonomisk nödvändighet att bygga ut eftersom det ger en långsiktig effekt på den ekonomiska tillväxten att ha en välutbildad befolkning, säger han.
– Under en lång tid devalverade vi oss ur ständiga kriser, sålde saker billigare till omvärlden och minskade behovet av att hela tiden rationalisera och göra saker klokare. Det var vi tvungna att ändra på.
Regeringen anklagas ibland för att använda högskolepolitiken som ett regionalpolitiskt verktyg, eftersom den har placerat en högskola i varje län. Men det fnyser Thomas Östros åt. Målet har varit att demokratisera utbildningen, som vid 60-talets utbildningsexplosion. Då kom nya studenter från arbetarkasernerna, hyrestvåorna och landsbygden. De borgerliga partierna brukar dock avfärda socialdemokraternas högskola som en utbildningsfabrik, som spottar ut studenter i strömlinjeformade massutbildningar utan bildningsideal.
Själv säger Östros att han är djupt kritisk till korvstoppning.
– Jag tycker att vi generellt i hela västvärlden har ett ideal där bildningen trycks undan alldeles för lätt, säger han.
Trots hans vackra tal om bildning är den ekonomiska realiteten för universiteten är inte lika behaglig. Utbildningar som bara har runt fyra undervisningstimmar i veckan är inte ovanligt – snarare tvärtom. För många studenter är seminarier och möjlighet att föra en dialog med läraren en sällsynt lyx. Då är det svårt för lärarna att hinna med någon annat än de mest nödvändiga instrumentella kunskaperna.
Visst är detta bekymmersamt, menar Östros. Han håller med om nästan alla problem som jag tar upp under intervjun, men tycker sällan att det är något som bör lösas på nationell nivå.
Det finns alltså inga planer på att omvärdera resursfördelningen. Och å andra sidan ska självstudier inte föraktas, tycker utbildningsministern.
– Det är jätteviktigt att brottas med litteraturen, säger han.
Lärare och prefekter har ofta de senaste åren kritiserat regeringen för att den ökade pressen på institutionerna också kan ha orsakat en kvalitetssänkning. För studenterna får detta allvarliga konsekvenser. Thomas Östros anser att Högskoleverkets nya kvalitetsgranskning räcker för att säkra nivån på utbildningarna. En utbildning som inte håller måttet kan få examensrätten indragen.
– Nu när de drar sina första slutsatser efter att ha gått igenom en rad ämnesområden är det att våra utbildningar står sig mycket väl internationellt, säger han.
Han nämner dock inte att Högkoleverket inte är ett oberoende granskningsorgan utan lyder under utbildningsdepartementet.
Det finns också strukturella problem i statens ersättningssystem till universiteten. Institutionernas ekonomi är helt beroende av hur många studenter som fullföljer deras utbildning. När lärare känner ledningens press att lotsa igenom stora studentgrupper genom kursen, finns det en risk att det blir lockande att släppa igenom de som bara nästan når upp till godkänt. Lägstanivån sjunker.
– Precis det där var jag orolig för, säger Thomas Östros. Men då skulle man märka att det var fler poäng per student och halvår idag än för tio ellertjugo år sedan, om det var så att man började släppa på kraven. Och så har det inte blivit, säger han.
Östros vill inte koppla den urholkade resurstilldelningen till en på vissa håll sjunkande nivå. De utbildningar som inte har tillräckligt hög kvalitet har själva valt det, menar han.
– Kanske är de fast i 68:as flumtradition, det är inte alls omöjligt. Kanske är det en del av en pedagogisk idé att man inte ska ställa så höga krav.
Thomas Östros ser ibland ut som en krympt Göran Persson. De har likadana glasögon, samma övertydliga ton under samtalet och en vana att le jovialiskt när det passar sig, och bekymrat rynka pannan när ämnet blir allvarligare.
Men utbildningsministern är en journalists mardröm. Han besitter inte statsministerns retoriska talanger, utan svaren på trygg norrländska känns lika förväntade som slutsatserna i en centralbyråkratisk utredning: genomarbetade fast uddlösa och grå. Östros präktiga drag återspeglas också i den raketkarriär som han gjort inom rörelsen. Efter engagemanget som ombudsman i SSU och sin l fick han vid 25 års ålder jobb som sakkunnig på finansdepartementet, sex år därefter blev han skatteminister och två år senare skedde kröningen till utbildningsminister. Någonstans däremellan hann han också med att ta en licenciat i nationsekonomi. Annars är han rakt igenom en proffspolitiker – från den kala hjässan till de fotriktiga skorna.
Även om regeringen har vikt mer pengar till studiemedelssystemet har varje student fått mindre i fickan. Under krisåren på 1990-talet prioriterades studiemedelsökningarna bort när ekonomin sanerades. Sedan dess har dessutom kostnaden för boende skjutit i höjden. Enligt en undersökning av Föreningssparbanken har dagens studenter nästan 900 kronor mindre kvar efter nödvändiga utgifter än för 15 år sedan. Östros lyssnar och påpekar att föräldrapenningen för studenter med barn har höjts av just det skälet. I övrigt tycker han inte att den urholkade köpkraften är ett problem.
– Det är klart att det är ganska kärvt, men det finns också andra medborgare som lever på de nivåerna idag. Man kan tänka sig en pensionär med dålig inkomst, säger han lakoniskt.
Samtidigt är socialdemokraternas paradfråga att slipa bort den sociala snedrekryteringen. Man har kommit en bit på väg. men fortfarande utgör andelen studenter från arbetarhem bara cirka 23 procent. De usla ekonomiska förutsättningarna under studietiden pekas ut som en av de viktigaste anledningarna till att medelklassen fortfarande dominerar högskolan.
För första gången under intervjun slutar utbildningsministern att le och återvänder till argumentet att statens utgifter för utbildning har ökat.
– Vi har använt åtta och en halv miljard i nya resurser av skattebetalarnas pengar för att ge ungefär hundra tusen fler studenter chansen att plugga. Och de har kommit, säger han.
Men det spelar inte någon roll för den enskilde studenten som inte klarar sig på studiemedlet.
– Jag tror att de allra flesta studenterna skulle vilja ha det mycket mer förmånligt, men jämför vi oss med omvärlden så är det få som når upp till vår nivå, försvarar han sig.
Direkt irriterad blir han när jag påtalar att det nya studiemedelssystemet som infördes 2001, har betydligt tuffare återbetalningskrav än det gamla. Han håller nämligen inte med alls. Från att ha varit ett lån som anpassades efter inkomsten, har det blivit ett lån som ska betalas tillbaka på 25 år. Som kompensation har bidragsdelen höjts. Östros skyller urholkningen av studiemedlet på krisen under det 90-talet.
– Försämringarna för studenterna kom under saneringsåren. Vi räknar sedan flera år upp studiemedlet med prisutvecklingen.
I våras hamnade Östros i blåsväder när han drev igenom att universitet och högskolor ska kunna ta betalt för undervisningen av utomeuropeiska studenter. Genast utbröt en debatt om att han svikit idealet om en avgiftsfri högskola. Men det förnekar han bestämt.
– Jag är bergfast vad gäller avgiftsfria studier för svenska studenter. Det är en grundbult. Snacka om att den sociala snedrekryteringen skulle öka om man införde avgifter och en sådan debatt tar jag gärna för det tror jag att vi vinner val på – dessutom, säger han.
– Det britterna har gjort är obegripligt. Att man som socialdemokratisk regering i Storbritannien säger till sina väljare. “Vi har gett upp om era ungdomar, utan nu ska vi ta betalt av medelklassens ungdomar”. Det är politiskt vanvett. Och det höll på att fälla hela regeringen. Där är Blair väldigt snett ute.
Men bland annat Sveriges Förenade Studentkårer befarar en snöbollseffekt och att de nya avgifterna är ett sätt att mjuka upp opinionen för att senare kunna ta betalt även av andra grupper. Så är det inte, säger han.
– Kinas utbildningsbehov, det klarar vi inte att finansiera med våra skattemedel.
För alltfler av de studenter som idag hämtar ut sitt examensbevis känns det nystämplade papperet i de mörka stunderna lika värdefullt som ett
använt kaffefilter. Arbetslösheten bland nyutexaminerade studenter nådde enligt Akademikers Erkända Arbetslöshetskassa i slutet av augusti sin “all time high”, som Svenska Dagbladet uttryckte det.
Arkitekter, ekonomer och ingenjörer har det tuffast. Yrkesutbildningar som tidigare var säkra kort är inte längre någon garanti för att få ett jobb.
Östros vill inte ta på sig något ansvar för att så många människor inte har fått någon nytta av sina studier.
– Det är inte en överutbildning, säger han ivrigt. Jag är helt säker på att om några år har vi situationen igen att näringslivet skäller på regeringen: “varför utbildar ni så lite ingenjörer”. Men nu finns det en arbetslöshet. Ingen kunde drömma om för ett par år sedan att det skulle vara så.
Han är också övertygad om att utbyggnaden inte har devalverat värdet av universitetsutbildning. Om några år är det dags att bygga ut högskolan än mer när åttiotalets barnrika generationer står för dörren. Det välkomnar vår utbildningsminister.
– Det finns en stark konservativ tradition hos akademin i meningen att man känner att exklusiviteten hotas om det blir för många som utbildas. Jag tillhör inte den traditionen, säger Thomas Östros.
Röster om Östros
Eric Sundström, ordförande Socialdemokratiska studentförbundet:
Thomas är seriös, noggrann och omtänksam. Han brinner för student- och högskolefrågor. En del tycker att han har en torr akademisk stil, men bakom ytan finns det starka studentikosa inslag kvar. Han tar gärna ton och skojar lite på en fest.
Ulf Nilsson (fp), riksdagsledamot och vice ordförande i utbildningsutskottet:
Han svänger och byter åsikter väldigt snabbt, men lyckas ändå låta som om han alltid har tyckt på samma sätt. Han säger också en sak medan den politiska verkligheten är en helt annan.
Eva Åkesson, vicerektor vid Lunds universitet:
Jag tycker att grundutbildningen borde få betydligt mer medel. Urholkningen av studentmedlen har gått alldeles för långt och kvaliteten hotas.
Östros om…
…att socialförsäkningssystemet på en rad punkter utestänger studenter.
– Det är tufft, men våra socialförsäkringssystem är byggda på att man har arbetat tidigare.
…att så få studenter med invandrarbakgrund söker sig till Lunds universitet.
– Det Lund har förstått nu är budskapet om “Den öppfile:///usr/share/doc/HTML/index.htmlna högskolan”. Men det har varit en väldigt lång startsträcka.
…hur svenska akademiker ska klara konkurrerensen av akademiker från låglöneländer.
Vi har en otroligt stark utgångspunkt som land. Sedan kommer levnadsnivån i de här länderna sannolikt att förbättras och då förändras bilden igen.
