Solen lyser in genom ett öppet fönster på AF-borgens fjärde våning. Vid ett skrivbord sitter Zenona Sederlin, som tillsammans med kollegan Ibrahim Laoumi håller rent hus i AF-borgen varje dag.
AF-borgen har varit Zenona Sederlins arbetsplats i nära sex år. Vid det här laget hittar hon i nästan alla skrymslen och vrår.
– Vaktmästaren visade mig runt när jag började, så jag har varit bakom scenen och uppe på taket. Men det finns fortfarande ställen som jag inte sett, berättar hon.
Ibrahim Laoumi är med i gänget sedan ett och ett halvt år, och har åtskilligt att utforska än. Han gillar sin arbetsplats, precis som Zenona.
– Jag tycker mycket om både atmosfären och huset, säger hon. Det är vackert och det ligger vackert också.
Vad har ni egentligen för tankar om studenterna?
– De är så olika, börjar Zenona lite tveksamt.
Men efter ett par ögonkast mellan henne och Ibrahim utbrister hon:
– Det är ingen tacksamhet i dem längre. De tackar inte, utan tittar misstänksamt på oss. Och så mycket jobb som vi gör åt dem ibland, som de egentligen skulle gjort själva. Mycket jobb och väldigt sällan tack. Det var mer förr.
– Fast, tillägger hon sen, det finns otroligt gulliga människor och det finns elaka. Så är det väl överallt.
Städarnas arbetsdag börjar klockan sex. Väl tidigt, tycker Zenona som måste gå upp redan vid fyra eftersom hon bor i Malmö.
De är fyra stycken som delar på städningen av borgen, två som jobbar heltid och två deltid. Arbetet har de delat upp mellan sig, men det är ganska mycket att göra. Allra mest i samband med fester.
De luttrade kollegorna kan berätta många historier om hur studenterna beter sig. Att så många handfat gått sönder på sistone verkar ha något med kvardröjande par att göra. En annan klassiker är den gången då Zenona öppnade dörren till en toalett och hittade en frackklädd student med byxorna hängande nere – i dem hade han spytt.
– Jag knackade honom på axeln och sa ”upp, jag måste jobba nu”. Han tittade förvirrat på mig och så reste han sig, drog upp byxorna och gick hem. Han var faktiskt rolig! skrockar hon.
Fast arbetet är inte alltid lika skrattretande.
– Det händer ofta att någon kissar i taket eller på väggarna. De tänker inte på att det ska komma folk och städa efter dem, berättar Ibrahim.
Vid tanken på alla spyor efter festerna drar båda en djup suck.
Men på städarnas kontor är det ljust och fint och Zenona och Ibrahim sitter lugnt ner och pratar och skrattar. Trots att jobbet har sina uppenbara nackdelar verkar de ta det med ro.
– Jag är en mycket glad och positiv och förstående människa, förklarar Zenona. Jag förstår ungdomar. Jag är inte född städerska, men jag är glad för mitt jobb. Jag är inte en sån människa som kan sitta hemma.
Att städarna inte tycker alltför illa om studenter märks också på deras generösa bidrag till AF-borgens insamling för att bygga om bottenplanet till ett kafé. Ända sedan karnevalen har de samlat burkar och flaskor och nu har de skänkt 5 500 kronor till ombyggnaden.
Varför?
– Ja, säger Zenona och skrattar, vad ska vi med alla de pengarna till?
De plockar ju ändå upp dem för miljöns skull, menar hon.
Men lite pengar blir det ändå över till städgänget. Dem ska de äta middag för tillsammans när terminen är slut.
