Lundagård bad studenten Lisa Bourghardt att föra dagbok över en vecka på studentboendet Sjöfartshotellet. Här är hennes rapport.
Lördag 27 mars.
Why are you fucking with me?!
Hans röst har gått från sockersöt till lite mer barsk när jag tydligt förklarar att jag inte är intresserad av ett ”private chat” med denna muskulösa kille som trycker sig mot mig. Hans vän flinar. Påståendet kom efter att jag sagt att jag inte ville ge ut mitt nummer. Han svarade ”why are you fucking with me?”. Det hela utspelar sig i min korridor och det första jag tänkte när de började följa efter mig var: ”Helvete nu kommer de veta var jag bor!”. Stämningen blir allt mer hotfull och jag trycker mig mot min dörr, som jag inte vågar öppna av rädsla för att de två ska tränga sig in. Jag visualiserar deras fot i dörren… de båda killarna är väldigt vältränade och det skrämmer mig. Jag känner mig otroligt utelämnad vid tanken på att jag är så mycket svagare än de. Till min räddning kommer Kalle ut i korridoren. De båda herrarna går sin väg. Jag låser min dörr. Tidigare har jag alltid tyckt att det bara är pensionärer som låser dörren när de är hemma, men sedan någon gång i julas är låsning av min dörr en ny vana.
Söndag 28 mars.
Svartsprit.
Jag och Sofia hade precis lagat mat tillsammans nere i köket och satt och snicksnackade uppe på hennes rum då det knackade på dörren.
– Hello, do you got any booze? Är den första fras som möter Sofia när hon öppnar. Det här är inte första gången detta händer och vi försöker i lugn ton rabbla svaret som nu nästan går per automatik, nej, vi har ingen sprit och nej, här sker ingen svartspritsförsäljning och vill du att jag ska rita en karta till systemet? Killen på andra sidan tröskeln verkar tro att vårt nekande är något slags kodspråk för ”visst, men vi har endast ett begränsat utbud ikväll”.
– Jaja, men det går bra med bara en liten burk. Nu börjar jag surna till rejält. Den här typen av nattliga besök har blivit allt vanligare på senaste tiden. Någon har uppenbarligen spridit ut ett rykte om att jag och min vän Sofia är husets sprithallickar.
Budskapet börjar äntligen sjunka in och killen verkar förstå att ett det inte finns någon sprit till salu bara för att avsluta med:
– Ok, men då fixar ni sprit till på onsdag så kan jag komma hit och festa med er!
Måndag 29 mars.
Frieri i köket.
Ny vecka nya tag, lite klyschigt men så kändes det när jag vaknade. Sovmorgon, lugnt i köket under frukost är en bra start på veckan. När jag återvänder till Citadellsvägen 4 för att göra lunch efter dagens föreläsning känner jag mig uppåt. Jag lagar mat i ett tomt kök så när på mig själv och en ny kille som jag inte sett förut. På den senaste tiden har jag varit ganska reserverad mot nya hyresgäster på grund av dåliga erfarenheter, men jag intalar mig själv: ”skärp dig nu Lisa!”. Var inte så orättvis utan ge alla en chans. Han kanske är jättetrevlig.” Jag slår mig ner bredvid honom och börjar prata. Han visar sig komma från Kamerun och är mycket riktigt jättetrevlig. I fem minuter – sen kommer: ”du vet väl att den enda anledningen till att jag pratar med dig är för att jag är intresserad av dig”. Samtidigt ser han på mig med en blick som får mig att känna mig smutsig. Jag svarar att jag är smickrad, men inte intresserad. En vanlig människa hade respekterat det men nej. Han friar! Jag skrattar till lite för jag trodde att det var ett skämt. Det var det inte! Lite senare samma dag frågar han om han kan komma upp på mitt rum. Jag förklarar att som jag sa tidigare så är jag inte intresserad. Han svarar: ska vi säga klockan 18? Det hela känns absurt. Pratar jag med en vägg eller är jag omöjlig att förstå. Mina nej tas uppenbarligen inte som sådana.
Tisdag 30 mars.
Blickar i köket jag får när jag lagar mat gör att jag känner mig som ett objekt. Avklädd med blicken, förlöjligad, förminskad, materialiserad – ja de lyckas verkligen med hela paketet. Flera tjejer i huset undviker att vistas ensamma i köket, speciellt på nätterna. Det fungerar som i högstadiets uppehållsrum som på samma sätt avfolkas av det kvinnliga könet.
Onsdag 31 mars.
Nattligt besök.
Klockan är halv två på natten då det knackar på min dörr. Jag öppnar försiktigt. Där utanför står tre personer som berättar att i en påse har de två nya laptops värda 20 000 styck som de har blivit tillfrågade av en av de boende att laga eller snarare låsa upp. Trion, som också bor här, upptäckte, föga förvånande, att de var stulna och undrar vad de ska göra. Polisen polisen svarar jag, ni måste gå till polisen. De verkar som jag övertalade dem samtidigt som de verkar vara mycket rädda för tänkbara hämndaktioner om grannen åker dit.
Torsdag 1 april.
Jag känner att jag inte klarar av fler avklädande blickar idag och undviker att vistas i köket genom att hoppa över lunchen. Lite senare på väg till biblioteket hälsar jag på en kille i receptionen. Han frågar vart jag är på väg. Jag svarar ”none of your business” och tar ett kraftigt tag runt hans hand som nu vilar på min rumpa och lyfter bort den.
Fredag 2 april.
Kalle är orolig för posten. Och för de skivor som han beställt för ganska många dagar sen. Han tänker att någon kanske har stulit dem då all husets post läggs i en gemensam låda. Han berättar att en annan hyresgäst av en slump hittade sin bensinräkning ovanför ett kylskåp ett par dagar innan den skulle vara betald. Jag försöker intala honom att skivorna nog kommer imorgon samtidigt som jag tänker på att jag själv har valt att låta all min post gå till mina föräldrar.
Lördag 3 april
“Yes, I’m living in a gangster movie you don’t have to ask me twice!”
Träffar en kompis på väg till köket. Hon är mycket upprörd och berättar att hon inte har kunnat sova i natt på grund av det häftiga och högljudda gräl som utspelades utanför hennes rum igår. Tydligen skreks det och saker kastades vilt i väggar. Hon berättar att det var första gången hon var riktigt rädd här i Sverige. Det hela hade slutat med knivslagsmål och polisen hade kommit. Min haka är nu i höjd med mina axlar. Hur otroligt väntat det här kanske var känns det ändå otroligt sjukt och oväntat. Jag trodde aldrig att något sånt här kunde kännas så nära, så obehagligt.
Vi går till köket tillsammans och jag börjar laga mat. Efter ett tag kommer killarna som bråkade in i köket. De försöker förklara för min kompis vad som hände, men i förklarandet ryker de ihop igen. Jag känner för att springa och gömma mig någonstans, men vågar inte gå ut ur köket. Det känns som de aldrig ska sluta men de gör det till slut. När jag precis ska till att gå ut ur köket hittar jag en av mina köksknivar ligga på en bänk. Konstigt då jag inte har lagt den där, tänker jag, och tar upp den för att diska den. Då upptäcker jag att den är täckt av blod. Jag känner mig alldeles snurrig, människoblod. Någon har använt min kniv för att skada en annan människa, för att skära i någon.
Det är ungefär nu min förmåga att skratta åt min bostadssituation upphör.
