Vilken är den senaste tidens stora nyhetshändelse? Lena Ph:s sexchock när hon svankade mot mikrofonstativet? Kanske inte. Snarare seglar muthärvan på Systembolaget upp som en av de mest uppmärksammande granskningarna i vintras.
Föreställ dig nu för en kort stund att de hårt ansatta alkoholcheferna samtidigt ägde pressen som bevakade dem – då hade tidningarna som skrev sannolikt varit rädda för repressalier. Det är inte omöjligt att vissa avslöjanden aldrig gått till tryck.
Lundagård har just en sådan besvärlig struktur. Vår främsta uppgift är att bevaka våra egna ägare: kårerna i Lund. Det ger konsekvensen att studentpolitikerna kan göra det som mutkolvarna på Systemet lyckligtvis inte kan: utnyttja sin maktposition och säga upp den instans som är satt att granska dem. Och detta är just vad tre kårer har gjort. Anledningen? De vill ändra en rad grundläggande punkter i prenumerationsavtalen.
I värsta fall riskerar Lundagård, Sveriges äldsta studenttidning, att bli rejält stympad till hösten. Ända sedan 1920 har den varit det samlade organet för lundastudenterna – känd för sin starka ställning och självständiga röst. Men framtiden är osäker.
Lundagårds styrelse har nämligen varit tvungen att avvisa kårernas krav på att få specialvillkor. Deras förslag till avtalsförändringar skulle inte ge tillräckligt stabil grund för tidningen, med ökad utsatthet som följd och ett hotat redaktionellt oberoende. Till exempel skulle den avsevärt kortade uppsägningstiden kunna sätta tidningens granskning ur spel. En kårpamp som får negativ uppmärksamhet kan med ett sådant avtal hämnas på tidningen genom att snabbt driva igenom en uppsägning.
Kårerna kan helt enkelt inte jämställa sin prenumeration på Lundagård med en prenumeration på Dagens Nyheter – ägaransvaret är ofrånkomligt.
Dessutom sitter de, liksom Systembolaget, på ett av de få monopol som fortfarande finns i det här landet. Kårerna har ensamma uppdraget att sköta studenternas utbildningsbevakning och varje termin ansluts alla studenter till deras verksamhet. De hanterar miljontals kronor i medlemsavgifter. Så länge kårobligatoriet finns är det särskilt viktigt att kårerna också sörjer för att Lundagård vågar använda sitt kritiska förhållningssätt.
Och så var det det här med nyhetshändelserna. Lundagård gör ett ofta unikt arbete, som Sydsvenskan eller Sydnytt inte kan eller vill täcka. Sämre förutsättningar för att bedriva detta arbete vore en stor förlust för studentvärlden, som tycks behöva någon som håller ett vakande öga på den:
– I augusti avslöjade Lundagård att Lunds universitets studentkårer inte haft ett enda komplett bokslut sedan organisationen bildades. Den bristfälliga bokföringen är idag i ordning och alla kan se hur studenternas pengar har använts.
– I november avslöjade Lundagård att universitetet sedan tio år tvingas subventionera enskilda studenters centrala boende på studenthemmen Thomanders och Studentskegården. Kostnad: nästan en miljon om året – pengar som kunde gått till grundutbildning eller forskning. Nu ska universitetet utreda om problemet kan lösas.
– I april avslöjade Lundagård att utbildningsminister Thomas Östros inte gav några som helst intervjuer till studenttidningar. Efter att nyheten uppmärksammats i riksmedier har Östros skrotat sin nonchalanta policy.
Vi kommer att fortsätta jobba för alla studenter i Lund även om vi framöver inte når ut till alla. Oavsett kårernas agerande är tidningens publicistiska uppdrag att bevaka och granska all verksamhet som är viktig för studenterna.
I skrivande stund är det klart att Teknologkårens medlemmar inte får Lundagård till hösten, och Lundaekonomernas styrelse har rekommenderat sitt fullmäktige att inte förnya det gamla avtalet. Om Juridiska Föreningen kommer att skriva på igen är inte avgjort (se nyhetsartikel på nästa uppslag).
Jag önskar våra läsare en skön sommar. Nästa nummer av Lundagård kommer i början av september.
KARIN OLSSON
REDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE
PS. På nästa sida har en av våra nyhetsreportrar skrivit en artikel om de tre kårernas uppsägning av prenumerationsavtalet. Det är alltid svårt att skriva om något som ligger en själv nära, men vår ambition är som alltid att följa normal journalistisk praxis: att ge båda parter tillgång till sina bästa argument.
