Ännu en hård natt är över. Fotbollsjournalisten Olof Lundh är tillbaka på hemmaplan där allt en gång började. Sunkiga svartklubbar i AF-borgens källare har blivit praktfulla världsarenor för en av landets främsta i sin bransch. Varför är han då här?
Foto: Jens Hunt.
Morgonen gryr. Det har precis ljusnat och nattens frenesi har övergått till morgonens stillsamhet. Olof Lundh vandrar trött hem längs Adelgatan mot sitt lilla hus på Hjortgatan, mellan Malmö och Östgöta nation. Morgonsolen sticker sådär lite för mycket i ögonen. I sin högra hand har han en svart plastpåse med pengar.
Drygt 20 år senare släntrar han ner för Grand Hotels trappa. Uppenbart tilltufsad, men ändå ajour. Olof Lundh är i Lund på blixtvisit för att moderera Studentaftons jubileumskväll med gänget från fotbolls-VM 1994. Och kvällens efterpärla blev sen. 05:14 postade han följande meddelande på Twitter: ”Sist kvar på AF. Må vara 47 men det är bara att kriga.”
I hotellets avslöjande ljus, bortom sminkösernas varsamma touch, blir hans ansiktes åldersrynkor och hårfästes gråa strån tydliga. Ännu en lång, kanske stökig, kväll i Lund till historien. Det är inte den första i ledet. Han har krigat på hemmaplan förut. I 28 år höll han fast vid sin barndoms uppväxtort innan han släppte taget och begav sig.
– Jag var kvar här alldeles för länge. Om man ska ångra någonting, så borde jag ha lämnat Lund tidigare. Jag har läst alldeles för mycket. 180 poäng eller nånting. Gott och blandat: Nationalekonomi, statskunskap, historia, engelska. Det var mest för att det var intressant.
Strökurserna formade terminer – terminer blev till år. Lunds universitet blev en naturlig anhalt på en resa utan utstakat mål. Olof Lundh cashade ut sitt studiemedel och lade sina högskolepoäng på hög. Lite här, lite där. Han festade och pluggade hårt – så som man gör.
Samtidigt var han nära att bli en del av något som han aktivt tar avstånd ifrån och inte vill identifiera sig med: Studentlivet. Det krystat uppstyrda. Temasittningar och sånghäften. Lunds paradgren, men inte Lundhs.
– Jag har alltid haft svårt för det organiserade studentlivet. Jag har aldrig varit delaktig i nationer. Jag var med i karnevalståget 1990, i övrigt har jag aldrig varit engagerad.
– Jag fick lite flashbacks i går: När jag såg sånghäftet fick jag ångest. Jag har aldrig gillat det. Det började redan på gymnasiet. Man skulle ha de här visorna, ”Al Capone” och vafan det var. Nä, jag har aldrig fattat det. Och jag fattar det fortfarande inte. Jag fick hålla god min i går på eftersitsen.
Fokus började med tiden att förskjutas. I stället för att rätta sig i ledet och ta ton på ett långbord, valde Olof Lundh att skapa ett nytt sammanhang.
Studierna ebbade ut och timmarna vid bardiskarna blev allt fler. Jobb i baren på nuvarande Tegnérs, en egen bar på Rauhrackel. Under polisens radar drevs svartklubb i AF-borgens källare från sen natt till tidig morgon. När nationsklubbarna tände lyset och vallade ut sina gäster, välkomnade Olof Lundh dem med öppna armar.
– Vi körde i källaren på AF. Alkohol, lite mat och dj:ar. Och så körde vi till fem, sex på morgonen. Det var fullsmockat, mitt i natten.
– Våren ’96 kom polisen och sprängde. Vi hade en kille i dörren, som senare började jobba för Hells Angels, som i princip stod och höll emot när de kom. Men polisen strömmade in. Som tur var lyckades jag gömma hela ölförrådet. Det blev inte så stor ekonomisk smäll. Det var en fin verksamhet.
– Men det är preskriberat nu.
Det låter som att du var en outlaw?
– ”Outlaw”… Haha, det är inte bra om du får det intrycket, säger han och ler.
En väntans tystnad uppstår på att han ska utveckla sitt svar. Det blir en fyra sekunders lång staredown, som mynnar ut i att han vinner på knock-out. Gammal är fortfarande äldst.
Olof Lundh letar upp ett vägguttag till sin mobilladdare och placerar därefter telefonen på ett litet soffbord intill sig. Inom nära räckhåll, alltid uppdaterad och tillgänglig. Med ett par minuters intervall slänger han ett öga mot telefonen på ekbordet. En arbetsskada. Han har varit med i gemet i snart två decennier.
Hans plats i toppskiktet av svensk fotbollsjournalistik är obestridlig. Det är han och Patrick Ekwall, Erik Niva och Simon Bank. Olof Lundh har råd att verka salongsberusad i en direktsändning från Sydafrika och att käfta med Zlatan. Skicklig, skön och snubbe, då kan man komma undan. Han tillåts bryta ny mark utan risk för att falla – ett privilegium han delar med få andra i sin bransch.
Vandringen till toppen har dock inte varit någon promenad i parken. Lundh byggdes inte på en dag. En tidig bakgrund inom kvällstidningsjournalistiken hos GP och Expressen visade honom den tuffa verkligheten.
– Jag har slitit något djävulskt. Jag har jobbat alldeles för mycket. Tyvärr. Jag har lärt mig allt jag kan på Expressen, mer än på journalisthögskolan. Jag vill inte vara utan det, men jag längtar inte tillbaka till den sortens jobb.
Kapplöpningen med Aftonbladet var besinningslös. En brutal duell om
läsarna som drogs till sin spets under två intensiva år som korrespondent i USA. Skrupler och sentimentalitet, nja, det stod inte högt i kurs i jakten på scoop.
– Jag har aldrig blivit gripen av polis så många gånger som under min tid i USA. Där var jag alltid på tå. Snacka om att man mådde dåligt då. Trots att mina barn bara var två och fyra år, kommer de fortfarande ihåg när jag jagade kronprinsessan. Det var en sån ångest.
I fjol övergav han sin roll som chefredaktör för Fotbollskanalen.se. En sajt som han har byggt upp från grunden sedan 2006 och som nu genererar mer än 400 000 unika läsare i veckan. Han fick nog av det administrativa. Han saknade journalistiken och ville ha tid att skriva. Nu är Olof Lundh krönikör på sajten. Vid sidan om har han startat en podcast och syns därtill varje vecka i olika fotbollsmagasin på TV4. Han gör det han vill, där han vill – en murvlarnas trequartista*.
– En helt fri roll kring fotboll och journalistik: De två bästa grejer jag vet. Jag försöker njuta av det jobb jag har, som är helt fantastiskt. Jag lever min dröm.
Morgonen gryr. Grands frukostförberedelser är snart färdiga. Olof Lundh pressar upp AF-borgens port och traskar hemåt. I sin högra hand har han en bok om Studentafton. Det är allt. Att moderera krävde ingen pengapåse. ”En ära att få frågan”, skriver Olof Lundh på sin blogg om Studentaftons förfrågan. Han skulle inte kunna ta betalt. Och det är klart: Man biter inte den hand som en gång fött en.
*Trequartista: En spelare med en fri, offensiv roll. Ofta med mandat att göra bäst hen vill. Inte sällan med edge och stark karaktär.
[checklist]
Olof Lundh – FAKTA
- Ålder: 47 år.
- Gör: Fotbollsjournalist. Tidigare chefredaktör för Fotbollskanalen.se, numera krönikör.
- Aktuell med: Den nystartade intervjupodcasten ”Lundh”. Kommer vara expert i TV4:s studio under sommarens fotbolls-VM.
[/checklist]
Text: Casper Danielsson
Foto: Jens Hunt
