Radio AF lämnade under lördagsnatten FM-bandet och gick med i, eller kanske rent av skapade, framtiden. Lundagårds spontana medarbetare Anton Pilotti filosoferar och blir skrämd kring varför och vad det innebär för radions så välkända sammanhållning.
En studenttratidion har nu gått i graven. Eller gått vidare, beroende på hur man ser det. Radio AF:s klassiska FM-band, 99,1, ekar nu ödsligt tomt i etern. Vart är du, Studentradio, undrar säkert många. Svaret är: överallt.
Radio AF har helt enkelt lämnat FM-bandet och börjar nu på allvar poola med Alex & Sigge, Filip & Fredrik med många andra. Sändningarna sker nu helt via webben.
Mattias Torstensson, tillträdande stationschef, ser fördelaktigt på steget till webben:
– Radion sänder som vanligt, samma program som tidigare – men resurserna koncentreras.
Lyssnarbeteenden tycks förändras. Precis som SVT Play och Lagen om valfrihet, som gett oss möjligheten att se på tv var, när och hur vi vill, samt välja vilken riskkapitalist som ska profitera på vår mormor, kommer Radio AF sälla sig till den växande kören av valfrihetens förespråkare. Men vad händer med lyssnarna?
– De följer dels med, men finns redan dit skeppet styr säger avgående stationschef Erik Adell.
När Radio AF i november släppte bomben att de skulle lämna FM-bandet var det med en enkel motivering: lyssnarna finns på webben – ett ställningstagande som tidningen Journalisten visserligen sågat i småbitar.
Allt finns på webben. Radio AF, känd i radiokretsar som en frifräsande förnyare som Sveriges första reklamradio, vill bli en del av detta allt.
Att Sveriges Radio ska lägga ner sina FM-sändningar inom nio år omnämns av flera medarbetare som viktigt.
”Radio AF är framtiden, alltid i framkant”, hörs runt om i lokalen. Men bakom de lyckliga tankarna finns även kronor och ören.
– Vi sparar ungefär 300.000 kronor om året på att ta bort FM-sändningarna, säger stationschefen Erik Adell.
Dessutom har andra liknande exempel i modern mediahistoria har visat sig vara framgångsrika, säger han och jämför omläggningen till webbradio med konceptet ”House of Cards” – ett revolutionerade sätt att leverera media.
Radio AF kan ses som lokalradions svar på Netflix, och Erik Adell klär sig väl i rollen som Frank Underwood – en slug maktspelare med fingertoppskänsla och ambitioner. Eftersom lyssnarna finns på webben (enligt vad Radio AF bedyrar) så är det dit radion ska flytta.
Jag går omkring bland de radioaktivas champangeglas och funderar lite över vad detta betyder för dem. Frida, en aktiv medarbetare, säger glatt att ”radio är kul”, men försvinner sedan snabbt i vimlet utan att vilja förtydliga sin åsikt. Mikaela, vice stationschef, går strax efter förbi mig, och beskriver FM-bandets dominans som bristande och otidsenlig. Mattias, den tillträdande stationschefen upprepar det som alla aktiva verkar överens om:
– Webbradio är bra, webbradio är bra.
– SR kommer följa efter, SR kommer följa efter, upprepar medarbetaren Oscar.
Klockan slår slutligen 00.48. En något spänd stämning sprider sig i rummet när en repris från den första spelningen någonsin dras. 12 minuter senare, till tonerna av de aktivas så kallade ”fail-sång” sker så övergången. Jacob Taxén får äran att trycka på knappen. FM-bandets Radio AF-sändning är tyst. Webben är nu allt.
Att förändringen till stor del bör ske av ekonomiska orsaker är en sak. Men varför är alla som jag pratar med på radiofesten så klämkäckt glada, nästan sektlikt positiva till förändringen?
Jag gör fler intervjuer. Den preussiska sammanslutningen bakom förändringen skrämmer mig. När jag så får höra att radion installerat ett sövande ljudsystem på kontorets toalett övergår min teori i övertygelse: sektryktena är sanna.
– Vad tycker du om Radion AF? frågar Erik Adell trevligt.
Stammandes ”det är väl fint…” flyr jag scenen.
Jag tränger mig förbi de medarbetare som blockerar vägen mot ytterdörren, och sträcker mig mot den. Låst. Jag vänder mig om och ser åtta medarbetare sittande i en hörnsoffa:
– Vi har det trevligt tillsammans, säger de i kör.
– Du borde bli en av oss. Detta är det bästa jag har gjort, säger en av studentradions mer välrenommerade radiopratare.
Han står långt bak i rummet och tycks egentligen prata med det öppna fönstret.
– Övergången till webbradio är fördelaktigt – det är ett taktiskt bra val, säger två medarbetare, omväxlande till varandra, ståendes till vänster om mig i korridoren.
Dörren öppnas utifrån och jag flyr vilt ut i Lundanatten. Erik Adells blick bränner i nacken.
– Du är välkommen tillbaka när du vill, hälsar han.
Eftersom det har kommit till redaktionens kännedom att humor och ironi i text inte är helt uppenbar, finns det några saker att förtydliga: Nej, Erik Adell är inte Lunds svar på Frank Underwood. Radio AF är inte heller en sekt, medarbetarna är inte hämtade från The Shining eller Persona och radions beslut att övergå till endast webb kan inte enkelt jämföras med Lagen av valfrihet, osv… Om reporterns paranoia är äkta står till läsaren att avgöra. /Red.
