Mitten på 90-talet. Jag går i åttan eller nian på Junedalsskolan i Jönköping. Bandet Ultima Thule är populära och många i skolan kallar sig för ”nationalist, men inte rasist”.
Det är rast och killarna i klassen springer omkring, tafsar på tjejerna och spelar apa. På andra sidan skåpsraden står min klasskamrat Krister. Han tittar på mig och säger flinande: ”Du behöver egentligen inte gå i skolan, Chukri. För det enda du behöver lära dig är: Vill du ha stark eller mild sås?”.
Tio år efter den kommentaren inser jag att Krister delvis hade rätt. Det enda många invandrare behöver lära sig är att fråga vilken typ av sås kunden vill ha. Eller hur en städmopp hanteras. Samtidigt säger statistiken att en nästan lika stor andel invandrare som svenskar har högskoleutbildning. Vad säger det oss mest om: Sverige eller invandrarna?
Arbetslösheten bland utlandsfödda är större än bland infödda. Det går givetvis delvis att förklara med dåliga språkkunskaper och brist på kontaktnät. Men hur förklarar man den stora skillnaden i arbetslöshet bland civilekonomer och civilingenjörer som har läst samma utbildning i Sverige? Bland utlandsfödda är den 13,5 procent medan den bland infödda med svenska föräldrar bara är 5,2 procent. Bristande kunskap i svenska är knappast förklaringen.
Omfattningen på den etniska diskrimineringen på arbetsmarknaden är en omtvistad fråga. I Sverige är det särskilt problematiskt eftersom det anses oetiskt att bedriva viss typ av forskning kring diskriminering. Det går till exempel inte att kontrollera om arbetsgivare sorterar bort jobbsökare som har krångliga namn eftersom forskare inte får fejka arbetsansökningar och anställningsintervjuer. Forskare får inte använda statliga medel för att luras.
Men för några veckor sedan gjorde Dagens Nyheter det som forskarna inte kan göra. Fyra reportrar ringde på 367 jobb. De sökte jobben parvis och uppgav likvärdiga meriter. Den ena uppgav ett svenskt namn och den andra ett arabiskt. I flera fall uppmanades bara reportern med svenskt namn att söka. Resultatet av studien: en diskriminering på tretton procent. Undersökningen är unik i Sverige och statistiskt säkerställd. Reportern Rebin Solevani fick bland annat höra av en målerifirma att tjänsten redan var tillsatt. Tjugofem minuter senare ringde Fredrik Dahlström och blev kallad till intervju. Chefens förklaring: ”Det kan vara en nackdel att ha utländsk härkomst om man ska sköta den dagliga kontakten med hyresgäster.”
I chefens svar skymtar grundproblematiken: uppdelningen av de som har ”utländsk härkomst” och de som tillåts att ingå i ”vi svenskar”. Det slår mig att svenskhet är en oerhört sluten identitet. De två sociologerna Diana Mulinari och Anders Neergaard intervjuar i boken ”Den nya arbetarklassen” invandrare som är fackligt aktiva inom LO. En återkommande känsla bland de intervjuade är att de inte räknas in i svenskheten. Det irriterar och sårar – speciellt eftersom de upplever att ”svenskarna” helst uppmärksammar dem när de är exotiska: ”De vill att vi ska dansa salsa och ansvara för maten och musiken. De älskar karnevaler och orientalisk dans… vi organiserar en sån grej och många kommer…men om vi bjuder in till en diskussion om diskriminering är alla upptagna”, säger en av de intervjuade.
Att inte erkänna en människas kompetens är en kränkning av hennes mänskliga rättigheter. Det är dessutom korkat av ett samhälle att inte ta vara på sitt humankapital. Enligt Dagens Nyheter är arbetslösheten större bland invandrare med akademisk utbildning än vad den är bland invandrare med lägre utbildning. Det säger sig självt att det är slöseri med resurser att låta civilingenjörer servera kebab. Men forskning och statistik om etnisk diskriminering är bara en del av lösningen. Den andra – och kanske svåraste – uppgiften är att ändra attityderna gentemot “de andra”. Hur skapar man en identitet som rymmer både de som heter Anders och de som heter Ibrahim?
