Det börjar med en inledning stulen från Elvis Hawaii-konsert. Sedan hälsar Richard ”Tricky Dick” Nixon alla stockkonservativa lundensare välkomna till republikanernas kampanjupptakt med orden ”det var bättre förr – och ju förr desto bättre”.
Uppsättning: Nixon
Lundaspexarna, Stora salen i AF-borgen. 26-28 november.
Det går hem. Frackarna på främre raden viker sig dubbla av skratt, måhända känner de sig träffade, och resten av publiken skriker av förtjusning. Lundaspexarnas nyskrivna Nixon är, som de själva säger, ett folkligt spex som driver med politiker och politik, med George Dubbel-V, intellektuella liberaler och hela det politiska etablissemanget.
Stundtals är det riktigt kul och temat kan knappast bli mer aktuellt. Även om handlingen underordnas de små sketchernas och kupletternas utrymme lyckas Nixon på ett sätt som känns överraskande och nytt driva med allt från dödsstraff och politikerfiffel till rasism: ”Vad många invandrare här e!” skriker Nixons fru.
Samtidigt finns det delar av spexet som känns mer än lovligt dammiga. Schlager, Kulturnatten och spex utanför universitetet får kängor som mest känns lundensiskt snobbiga. Bögskämten är förutsägbara och lite unkna, och män som spelar pilska kvinnor har man sett alldeles för många gånger för att kunna skratta åt igen.
Det är just kvinnoporträtten som drar ner tempot och den annars genomgående höga nivån. Men det finns riktiga höjdpunkter och verkliga stjärnor i föreställningen. Nixon själv är fantastiskt stel och lite lagom böjd. Hans side-kick Kissinger är roligt träig. Elvis är verkligen, precis som han sjunger, en djävul i kostym som skriker ”I hope this suite don’t tare up, baby” precis som den riktige kungen gjorde. George Dubbelfel Buskis lyckas se komiskt självironisk ut varenda sekund på scen.
Allra bäst är kennedy. Han ser just så oljig, insmickrande och ändå stilig ut som en äkta ung Kennedy. Både han och Nixon har röster som håller för avancerad akrobatik och de vet att utnyttja det. Slutet på föreställningen känns extra kul; en snyting åt vänster, ett rakt slag åt höger och en spark rätt upp i himmelen, för att citera en av frackarna som klev upp på scen för att tacka ensemblen. Förhoppningsvis blir det fler sådana smockor från Lundaspexarnas sida.
